Med ”I rymden finns inga känslor” gestaltar regissören Andreas Öhman Aspergers syndrom på ett träffsäkert och humoristiskt sätt.
– Jag ville skapa en karaktär med en annan syn på världen. På så sätt kan man porträttera människors olikheter. När det handlar om såväl tekniska, fysiska som känslomässiga förutsättningar, säger han om karaktären Simon, som har Aspergers syndrom.
Men i själva verket handlar filmen om något större. Om känslor.
– Under perioder i mitt liv har jag både varit väldigt nära och långtifrån syskon. Kärleken som kan finnas sinsemellan, i det här fallet mellan karaktärerna Sam och Simon, är något speciellt. Det är en fin känsla som jag ville förmedla, säger Andreas Öhman.
Idén till originalmanuset kom när han läste Mark Haddons bok ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”. Boken introducerade honom i en värld där vetenskap, logik och rutiner tog överhand i vardagen.
– Jag blev otroligt fascinerad av Aspergers. Jag fick större förståelse för människor i allmänhet. Jag tyckte det var intressant att gestalta någon med syndromet och skapade karaktären Simon. Jag ville berätta hur han såg på världen.
I stora delar av filmen får publiken en plats i Simons huvud med hjälp av animeringar på duken, oftast i form av klockor och cirklar. Ett nytt och ganska ovanligt format för publiken, men med regissörens bakgrund föll det sig naturligt.
– Jag har ett animationsbolag så vi kunde göra grafiken själva, annars hade det inte varit möjligt. Men det är en stor del i filmen då det skapar förståelse för hans värld. Antingen ska det vara väldigt ”arty” eller ingenting alls.
För att kunna göra filmen lättillgänglig var det viktigt att blanda det allvarliga temat och tilltalet med en hög dos humor.
– Man ska skratta åt situationerna som Simon hamnar i och inte åt honom. Jag är egentligen ingen rolig kille, men nästan alla mina filmer har varit dramakomedier. Det känns som att någon hela tiden säger åt mig att göra komik. Men jag gillar blandningen.
Inför manusarbetet studerade Andreas Öhman syndromet flitigt. Även Bill Skarsgård, som spelar Simon, gjorde en noggrann research inför rollen.
– Med det kommer alltid att finnas folk som inte tycker att jag gjort karaktären rättvis eller helt korrekt. Det går inte eftersom det handlar om människor. Alla är olika, oavsett om man har Aspbergers eller inte, säger han.
Till en början släpptes ”I rymden finns inga känslor” precis på samma sätt som regissörens tidigare filmer, i kortfilmsformat. Men med stöd från Sonet och folk i branschen fick han medel för att göra den i ett för honom helt nytt format. Plötsligt var det en biofilm.
– Jag kände att det fanns så mycket mer att berätta om karaktärerna. En långfilm skulle göra de mer rättvisa.
Så trots att efterproduktionen inte var färdigfinansierad började filmen att spelas in. Men teamet ville göra filmen och på något sätt skulle det gå. Såhär i efterhand menar regissören ändå att den strama budgeten inte har påverkat resultatet.
– Vet man förutsättningarna och alla känner sig trygga är det inget problem. Vi gjorde precis vad vi ville. Det känns inte som en lågbudgetfilm, utan som en svensk biofilm, säger han.
Som de flesta andra kortfilmare har han alltid drömt om att göra långfilm.
– Kortfilmer visar egentligen bara en specifik scen eller en händelse. I mina har jag alltid velat berätta en hel historia, en liten långfilm i ett kort format så att säga. Att det här blev verklighet just nu handlar mest om tillfälligheter och tur. Man måste alltid ha lite tur.
Finns det känslor i rymden?
– Det är klart. Rymden är bara en plats dit Simon tar sig när det rör ihop sig för honom. En plats att filosofera på.