Otto är en ung man som känner sig utanför. Det beror inte bara på att han är en zombie. Han är också gay. Och emo. En dag hasar han in i Berlin där han träffar regissören Medea Yarn som vill att han ska medverka i hennes film om gayzombiernas revolt mot konsumtionssamhället. Men Otto är blyg. Han plågas av minnen från sin tid som levande och längtar efter sin expojkvän.
”Otto” (vars affisch har årets bästa slogan: ”Bringing sexy back – from the dead”) är den kanadensiske regissören Bruce LaBruces första skräckfilm. Sedan det tidiga nittiotalet har han gjort skruvade undergroundfilmer som blandar gaysex med politisk extremism och allmänntkaos. Mot slutet av decenniet fick han en lite bredare publik med filmer som ”Hustler white” (där Madonnas flört Tony Ward sålde sin kropp på Santa Monica Boulevard) och ”Skin flick” (där homosexuella nynazister gav varandra hård kärlek). ”Raspberry Reich”, hans förra film, handlade om terrorister som kämpade under parollen: ”Heterosexualitet är ett opium för folket!”
”Otto” får svensk premiär på Stockholm Queer Filmfestival som arrangeras i samband med Pride. Sedan den grundades 2006 har festivalen haft samma ambition som Bruce LaBruce: att vitalisera gaykulturen genom att lyfta fram annan estetik än det traditionella diskoglittret. LaBruce inledde sin karriär i fanzinet JD’s där han skrev om queercore – en gaypunkrörelse som egentligen bara existerade i hans och vännernas fantasi, men ändå inspirerade många.
– Vi ville visa att man kunde vara punkare, goth eller vad som helst och ändå gay, säger Bruce LaBruce. Vi påpekade alltid att ordet ”punk” från början betydde ”bög”.
Varför gjorde du en zombiefilm?
– Jag var trött på bilden av zombier som en hjärndöd massa. I de flesta filmer känns de som en metafor för hemlösa. De är bara värda förakt och man skjuter dem i huvudet med hagelgevär. Jag ville skapa en mer sofistikerad zombie. Och Otto är sofistikerad eftersom han är gay. Jag driver med klichébilden av homosexuella män. Han var också vegetarian när han fortfarande levde. Därför har han svårt för människokött. Han blir en zombie med ätstörningar.
Föredrar du gamla zombiefilmer där monstren hasar fram eller nya där de springer?
– Jag gillar inte den dikotomin. Man borde göra en zombiefilm där de går baklänges eller hoppar fram. Men jag föredrar de långsamma zombierna. De känns mer sympatiska, nästan som en efterbliven kusin. I augusti ska jag börja spela in en ny zombiefilm. Den heter ”L A zombie” och innehåller både splatter och hardcoresex. Det är bara porrskådespelare i den. Ofta är de bättre än vanliga skådespelare.
Medea Yarn, regissören som anlitar Otto, är baserad på den ukrainsk-amerikanska fyrtiotalsfilmaren Maya Deren. Vad har hon betytt för dig?
– Hon är en av de främsta amerikanska avantgardefilmarna. Hon gjorde mest svartvita, surrealistiska filmer utan ljud. Det kan tyckas märkligt att hylla Maya Deren med en zombiefilm men det är logiskt. Hon åkte till Haiti och skrev en bok om voodoo. Hon absorberade så mycket av religionen att haitierna betraktade henne som en voodoogudinna.
Har du ett lika stort behov av att chocka publiken nu som när du var 22?
– Jag tänker inte på sånt. Jag har gjort sexuellt vågade filmer i två decennier. Ibland väcker de anstöt, ibland tycks de fånga en allmän ”Zeitgeist” och bli trendiga.
Hur har skräckfansen reagerat på ”Otto”?
– Först var de väldigt negativa. Sedan började vissa sajter, och splattertidningar som Fangoria, att ge mig positiv kritik. Jag är nöjd. Min strategi var att locka till mig nördiga skräckfilmspojkar, som bara vill se kvinnor torteras på film, och sedan tortera nördarna med ömsint gaysex.
”Otto” har svensk premiär på Stockholm Queer Filmfestival. Filmen visas på lördag den 25 juli kl 18 på Södra teatern.