JAG ÄGNADE EN stor del av min barndom åt att hoppa över tunnor och ducka för stålbalkar. Game & watch-spelet ”Donkey kong” var mer förhäxande än ”Grand theft auto” och ”Gears of war” tillsammans. Som den mustaschprydde rörmokaren Mario skulle man klättra uppför byggnadsställningar och rädda en flicka som kidnappats av jätteapan Donkey Kong. Game & watch-upplagan var dock lätt som en plätt jämfört med originalet, arkadspelet ”Donkey kong” från 1981. Det visar ”The king of kong”, en dokumentär om två män som försöker slå världsrekordet i det antika tv-spelet.
HJÄLTEN ÄR STEVE WIEBE, en saktmodig man som studerar för att bli naturkunskapslärare. Han är en överdängare på matematik, sport, musik och teckning, men har ändå inte kommit särskilt långt i karriären. När han bestämmer sig för att slå världsrekordet i ”Donkey kong” får han användning både av sina matematiska kunskaper och sin enorma precisionsförmåga. Men världsrekordhållaren Billy Mitchell bestämmer sig för att sätta käppar i hjulet. Han är en självupptagen lurk med hockeyfrilla, obehaglig ansiktsbehåring och patriotisk stjärnbanersslips. Genom att utnyttja sina kontakter i tv-spelsvärlden ser han till att Wiebes rekord blir underkänt. Billy Mitchell verkar njuta mindre av spelet än av att psyka Steve Wiebe och hans familj.
"VAD HÄNDER NÄR EN FÖRLORARE som behöver vinna möter en vinnare som vägrar förlora?” frågar trailern. Svar: Det blir den bästa sportdokumentären sedan ”When we were kings”. Tv-spel kan tyckas vara en löjlig sport (eller ingen sport alls) men regissören Seth Gordon får ”Donkey kong” att framstå som något lika krävande som kickboxning eller vattenpolo. ”En genomsnittlig omgång ’Donkey kong’ varar i mindre än en minut”, säger Billy Mitchell. ”Det är total brutalitet.”
SPÄNNINGEN FÖRSTÄRKS av att dokumentären har tonsatts med sportiga rocklåtar som Survivors ”Eye of the tiger” (ur ”Rocky III”) och Joe Espositos ”You’re the best” (ur ”Karate kid”). Träningsscenerna vid spelet i Steve Wiebes garage påminner om när Rocky Balboa springer uppför trapporna till konstmuseet i Philadelphia.
”The king of kong” har blivit kritiserad för att Seth Gordon utelämnar delar av historien och förstärker de diaboliska dragen hos Billy Mitchell och de änglalika sidorna hos Steve Wiebe (som är tårögd lika ofta som rivalen hånflinar). Men det gör inte ”The king of kong” till en sämre film. Efter att ha sett den blir man upprörd över att ”Donkey kong” inte är en olympisk gren.