– Jag gjorde ”Dogtooth” för att jag är en inbiten patriark, säger Yorgos Lanthimos och kostar på sig ett ironiskt leende.
Oavsett om hans ”Dogtooth” vinner bronshästen eller inte, så är den årets bitskaste familjesatir om en kontrollgalen patriark som försöker ”skydda” sin familj genom att hålla den helt avskärmad från omvärlden bakom ett villastaket.
Den grekiske upphovsmannen sitter nu i en sober hotellounge i centrala Stockholm. Ännu ett festivalgig för den världsvane regissören. Efter Cannesvinsten i sektionen ”Un certain regard” i våras har han varit på resande fot med sin vassa hörntand. Idén till ”Dogtooth” föddes när många av regissörens vänner gifte sig och fick barn. Lanthimos upptäckte att de alltid gick i försvarsställning när han skämtade om deras nya livssituation. Han roade sig med att fantisera om hur det skulle vara om en pappa bestämde sig för att hålla ihop sin familj till varje pris – i evighet. Tillsammans med skrivpartnern Efthymis Filippou totade han ihop ett manus om en morbid fabriksägare som tar kontrollen över sin familj med Orwellsk hjärntvätt. Han inbillar dem att flygplan är leksaker som faller ner i trädgården, att zombier är gula blommor och att katter är direkt livsfarliga. Enda utomstående gästen är fabrikens säkerhetsvakt, Christina, som kallas in för att tillfredsställa sonens sexuella behov. När Christina ger en av systrarna ett hårband med självlysande stenar och erbjuder en intim gentjänst hotas familjelivet. There will be blood …
”Dogtooth” har tolkats som allt från en allegori över diktaturer och auktoritärt ledarskap till en kommentar till amerikanska hemskolor.
– Jag älskar att ”Dogtooth” väcker sådana tolkningar! Men filmen var inte ens tänkt att vara en allegori över familjen. Egentligen var det bara mina egna funderingar om kärnfamiljens framtid. Jag ville undersöka hur de fungerar och hur de tenderar att hålla barnen kvar hemma och göra dem beroende av föräldrarna.
Själv är han produkten av ett matriarkat, efter en tidig skilsmässa växte han upp med sin mamma. Till skillnad från barnen i ”Dogtooth” tvingades Yorgos ut i den stora världen vid 17 års ålder när hans mamma dog. På Stavrakos filmskola i Aten hittade han sina husgudar i nya-vågen-pionjären Robert Bresson och John Cassavetes. Fast Lanthimos brukar oftare jämföras med österrikare som Michael Haneke (”Funny games”) och Ulrich Seidl (”Hunddagar”).
Kan man ana ett visst släktskap med Luis Buñuels torra, surrealistiska humor?
– Oj, det var den största komplimangen jag har fått. Alla jämför mig slentrianmässigt med Haneke och Seidl. Men även om jag gillar dem så är det ett ganska ytligt sätt att se på mina filmer, säger han.
Inför inspelningen ville han ”nollställa” skådespelarna så att de glömmer sina vanliga tricks.
– Jag vill aldrig sitta tillsammans med skådespelarna och analysera eller psykologisera över rollfigurerna, jag vill bara få dem att reagera i stunden. Under inspelningen lekte vi lekar och blev uttråkade tillsammans. Till slut blev de som barn, skrattar han.
Att publikreaktionern har skiftat har han inget emot.
– Jag har inget emot att publiken lägger in sin egen personlighet i filmen. Varje visning av ”Dogtooth” tycks ha helt olika karaktär. Om några skrattar tidigt i filmen så tenderar detta att smitta resten av publiken. Och vice versa. Min 65-åriga moster gillade filmen – även om hon tyckte att det var för mycket sex – men sa att hon inte vågade skratta högt i biosalongen eftersom ingen annan gjorde det, haha.
Det har också dragits paralleller med österrikaren Josef Fritzl som spärrade in delar av sin familj i källaren. Den makabra världsnyheten kablades ut samtidigt som ”Dogtooth” spelades in.
– När jag fick höra om det kollade jag genast om det fanns likheter, men jag har aldrig varit på väg i den riktningen. Tyvärr uppdagas det liknande historier hela tiden.
Är det ok att skratta åt ”Dogtooth”?
– Jag är glad om andra ser den subtila humorn, även om de mår lite dåligt efteråt, säger han.
Vad säger ”Dogtooth” om din egen uppväxt?
– Ingenting, jag hade en lycklig barndom, även om jag försöker ta reda på hur den har format mig. Men detta gör jag hellre genom att göra film än att gå till terapeuten.
Yorgos Lanthimos är optimistisk över den nya grekiska filmvågen som sköljer fram över världens filmfestivaler.
– Tyvärr associerar alla Grekland med våra antika tragedier. Jag är lite ledsen över att det moderna Grekland aldrig har levt upp till detta stolta arv.