– Vi sliter som små gnuer för att få ihop festivalen, säger Sandra Olivegren och påpekar att hon använde den liknelsen långt innan hon blev chef för en afrikansk filmfestival. Cinemafrica arrangeras i år för nionde gången. På programmet finns allt från ”Black business”, en dokumentär om polisbrutalitet i Kamerun, till ”Sex, gombo et beurre salé”, en komedi om en sjuttioårig patriark från Mali, invandrad till Bordeaux, som blir lämnad av sin unga fru och upptäcker att hans son är gay. Temat för årets festival är diaspora, och flera av filmerna skildrar afrikanska invandrarmiljöer i olika delar av världen.
– Vi vill inte visa européers bild av Afrika. Vi vill visa afrikaners bild av Afrika, säger Sandra Olivegren. – Men det blir allt knepigare att definiera vad som egentligen är afrikanskt. Vi vill diskutera det på festivalen.
– Det finns en allt större grupp svenskar med afrikanskt ursprung. Vi lobbar för att afrikansk film ska distribueras mer på bio och visas mer i svensk tv. Det finns ett enormt utbud men lite kunskap i Sverige om den afrikanska filmen.
Finns det gemensamma drag hos afrikanska filmer?
– De är mångfasetterade och det finns många olika berättarstilar. Vad man däremot skulle kunna säga att den har gemensamt, är svårigheten att finna finansiering. Västvärlden styr fortfarande i viss mån vilka filmer som görs. Det finns många filmer om aids. Det är jättebra att de görs. Men det finns så mycket annat. Ibland har jag märkt att den svenska publiken föredrar filmer som får den att känna att ”vi hjälper”. Då känns det bra. Om afrikanen blir för självständig, intelligent och frispråkig … vilken är vår roll då? Därför har vi ett väldigt brett program. Fem filmer tävlar om Cinemafricas pris.
Bronsgnun?
– Nej, man vinner distribution genom Folkets bio och tio tusen kronor.
Finns det något typiskt afrikanskt biogodis?
– Utanför biograferna i Ougadougou säljs torkad mango och tabletter som kallas Black Mints.

Cinemafrica pågår 4 till 15 februari.