Likt en fradgande, kokain­snörvlande dobermann rusar reklamaren Octave fram genom ”99 francs”. Om han inte i tillbakalutad arrogans levererar cynismer om människan som produkt, alltings säljbarhet och omgivningens dumhet. Den glassiga reklambyråns kunder eller allmänheten där ute kvittar lika. Han är en obehaglig figur, denne Octave: monstruöst övertygad om sin egen genialitet; ytlig, manipulativ inte minst fullständigt oförmögen att förhålla sig till kvinnor annat än som stundtals brukbara objekt.

Redan i inledningsbilderna råkar han dra i sig en kokainlina för mycket under en drogindränkt fest – signifikativt nog formad till siffrorna 666, för alla skräckfilmskonnässörer djävulens eget tal. Han spyr över en av dess kvinnliga gäster, forslas till sjukhus och överlever överdosen med en hårsmån.

Det dröjer alltså inte länge förr­än man tycker sig se en odyssé i kokainets dödsbringande verkan, mer än en satir över vår groteskt reklaminfekterade verklighet i ”No logos” efterföljd.

Frédéric Beigbeder heter författaren till romanen som är filmens förlaga. Den har jag inte läst och så angelägen som regissören Jan Kounen är om att (över)lasta filmatiseringen med de grällaste visuella svulstigheter och kroppsvätskor av skilda slag lär det inte heller vara nödvändigt.

”99 francs” är ett slags överdoserande ”Putney Swope” för 2000-talet. Sen Robert Downey sr gjorde sin enkla men roande satir om reklambranschens janus­ansikte 1969 har dock mycket hänt. Summorna som läggs ner på tevereklam och märkes­lansering har nått astronomiska höjder. För Octave och hans sympatiska assistent (Jocelyn Quivrin) är moralen likgiltig. Dock inte för filmskaparen, får man förmoda, som med en dramaturgisk cirkelrörelse sent omsider låter Octave komma till insikt.
Men reklamsatiren förblir tungfotad, även om den fräter till ibland i synnerhet när den nya kampanjen för yoghurttillverkaren Duler linjeras upp. Och Octave förblir hermetiskt osympatisk utan antihjältens resning.

Det bör bero på att ”99 francs” helt enkelt inte lyckats bestämma sig för sitt egentliga berättarperspektiv utan hetsar fram i ett ingenmansland mellan ”Fear and loathing in Las Vegas” och ”Putney Swope”, ungefär.