Amina har rötter i Uganda, Emir i Bosnien, Assad i Pakistan och Haji i Irak. De lever i Oslo. Tillsammans bildade de hiphopgruppen ”Forente Minoriteter”, ett slags norsk legering av de musikaliska influenser som susat över Atlanten, de olika personligheterna och – i mindre grad – reminiscenser av det förra hemlandet.
Någon är född i Oslo, någon kom dit bara ett par år gammal, någon senare i livet.
Det är en seriöst syftande och ytterst sympatisk musikalisk kvartett Rune Denstad Langlo och manusförfattaren Khalid Maimouni fångat i sin dokumentär, utan alla hiphopromantiska gester. När Emir talar om New York-rapparen Notorious B.I.G. som inspiration är det alltså inte hans våldsamma död han avser, utan hans musik.
På bara sjuttio korta minuter hinner Langlo och Maimouni utöver musiken skildra häpnadsväckande mycket av de fyras tankar och vardagsliv, var för sig och tillsammans. De diskuterar språket som uttrycksmedel, lika mycket vad som är ”kebabnorsk” som betydelsen av ordet ”latent”, lika mycket musikalisk frasering som eftersträvad ärlighet: ”100 % är en lögn, 99 % är ärligt”.
I ett snöhöljt, regnigt eller sommarfagert Oslo, på scen och i studio, på arbetsplatser och pauspizza dröjer framförallt tre bilder kvar. Av Hajis djupa sorg när hans mamma dör och begravs. Av Emirs allvar på besök vid sin pappas grav i Bosnien: ”Man lär sig av att få stryk, av att ge stryk lär man sig ingenting”. Av Aminas trevande tystnader när hon förklarar vad det är att vara tvåspråkig med en obestämd saknad efter ett sammanhang man inte längre är en del av.