Varför blir matematikprofessorn Larry Gopnik dumpad av sin fru? Varför förväntas han ta hand om begravningskostnaderna när älskaren dör? Vem smutskastar honom på hans arbetsplats? Är det gengångaren som anfadern en kall vinternatt bjöd hem till sin familj som har kommit för att hämnas? Har det något samband med orden ”Hjälp mig” som en judisk tandläkare hittar inristat på insidan av en goypatients tänder. På hebreiska.
You know something is happening, but you don’t know what it is. Do you, mister Gopnik?
Joel och Ethan Coen har inspirerats av judiska storheter från Gud till Kafka och Bob Dylan och gjort sin egen Jobs bok, förlagd till en värld de känner sedan barnsben: judiskt medelklassliv i en torftig, mellanamerikansk förort.
Året är 1967 och den nya tidens musik läcker ut ur sonens öronmussla när han studerar Toran inför sin bar mitzva; den kommande revolutionen skymtar som absurda och oattraktiva varsel mitt i den stelbleka vardagen, knappast som någon befriande blomsterkraft.
Barnen behöver bara Gopnik för pengar till droger. Mannen som snor hans fru vill samtidigt trösta honom i sin stora, svettiga protohippie-famn. En underkänd elevs pappa hotar honom med utpressning och avrundar med österländska visdomsord.
Grannfrun, ett slags barbecuegrillad version av Sigourney Weaver i ”The ice storm”, praktiserar fri kärlek och rostar sig naken bakom huset med drink och solglasögon; tillbaka till naturen à la Coens.
Det är intelligent, gåtfullt, ofta roligt, fantastiskt snyggt filmat med ett par odödliga bilder – som slutscenens tornado – och sensationella birollsprestationer. Michael Stuhlbarg gör en fin insats som Larry med plågade ögonbryn, förvirrade blick och vänlig mun och det är nog snarare rollen än rolltolkningens fel att man så småningom ändå tröttnar på att se honom.
Job slog i alla fall tillbaka. Larry Gopnik bara står där och tar emot, lika kontrollerad som sina skapare.
Ibland längtar man efter att bröderna ska göra bort sig. Som Charlie Kaufmann gjorde när han tog sig an Gud och Kafka i ”Synecdoche New York” och efter en genialisk ansats bara åstadkom en dammig ruinhög till film. Själva misslyckandet gjorde den omöjliga uppgiften rättvisa.
Joel och Ethan Coen skulle aldrig tillstå att något var omöjligt. Mycket talar för att de är världens skickligaste filmregissörer. De dukar aldrig under för sitt material, de topprider det. Ibland till döds.
Blek, torr, salt och lätt som landskapet kring Döda havet. ”A serious man” är så sofistikerad att den svävar ifrån en utan att lämna vare sig smak eller avtryck, bara en lång rad frågor och, i bästa fall, ett stort skratt.