Det är högst osäkert vilket kommersiellt tillstånd genren befinner sig i (high school-skräck), helt död är den uppenbarligen inte. Historien har visat att det är svårt, gränsandes till omöjligt, att helt avliva en filmgenre – ibland önskar man att man besatt den förmågan.

Helt klart är väl att just den här typen av amerikansk high school-skräck sett bättre dagar, moderna försök i grenen har väldigt lite att tillföra. Ungdomar röker på, pratar sex och straffas med döden. Ur mörkret frigör sig våldet besinningslöst, till en början ansiktslöst, motiven kan vara hur grumliga som helst.

Man pratar som sagt om sex. Det är fortfarande som om de aldrig någonsin riktigt gör det i Amerika, ni vet, själva grejen – det mest upphetsande man kan tänka sig är en flicka (stygg) som sakta glider ner på knä och gör sin kur (plikt). I ”All the boys love Mandy Lane” straffas den kåtaste tjejen först och hårdast. Är man så där sladdrig och slampig skall man inte räkna med ett mildare straff. Känns inte just den metaforiken stendöd?

Det är klart att man kan skämta om den tjejen, den sorten om man vill, det beteendet, och just den symboliken – göra det till en genre eller en metafor eller en psykologisk gåta. Men vart skall man, vilket håll är man på väg åt, vad är själva jävla grejen, om ni ursäktar? En gång, två gånger? Efter hundra gånger och hundra år? Vad finns det att berätta i detta?

Mandy Lane är flickan med den sorgliga bakgrunden och den lätt sorgliga uppsynen. Syndigt sexig, givetvis, och alla pojkar har en alldeles egen plan för hur de skall komma innanför just det linnet. Regissören Jonathan Levine smeker henne utanpå kläderna med kameran så många gånger att det blir kladdigt redan första gången.

Mandy far i alla fall på weekendtripp ut i Texas omarker, en av rikemanspojkarna har en föräldrafri farm att tillgå (bara en snygg mystisk förvaltare finns på plats), här skall krökas och gökas så det står härliga till.

Plötsligt försvinner en efter en ut i mörkret, där ute drar en hämnare omkring i munkjacka, och gör slarvsylta av allt som kommer i hans väg.

Slarvsylta, bokstavligen. En slaktare i högform. Beväpnad upp över öronen.

Varför kan jag inte längre hitta något som helst småkul distanserat i detta? Förmodligen för att jag tittar på honom så gott som varje dag i varje nyhetssändning, en ensam, sjuk, störd skolskjutare, en mördare som dödar nästan helt utan ens en ingivelse. Bara liksom apropå. I förbifarten. På kul.

Visst. Jonathan Levine har skruvat sitt slut, småskissat några motiv, lattjat lite med referenser och filmhistorien, men kan någon enda person hitta något som helt politiskt eller psykologiskt intressant i den uppgörelsen? Ser verkligen framemot några bra teorier i ämnet.