Känner man ett påträngande behov av en tårkanalssköljning (oftast är det annars hästar och katter som kan behöva en sådan behandling) är ”Allt för min syster” att rekommendera. Faktum är att den gör jobbet så grundligt att det förmodligen också kan räknas som en rejäl tarmsköljning.

Nick Cassavetes har en riktigt satans bra idé att bygga på (Jodi Picoults roman med samma namn): familjen Fitzgeralds andra barn, flickan Kate, drabbas av svår leukemi vid fem års ålder. Hennes enda räddning är diverse benmärgstransplantationer, blod- och organbyten. Men någon donator finns inte. Alltså får man framställa en.

Sara (Cameron Diaz) och Brian (Jason Patric) skaffar sig helt enkelt ett tredje barn, Anna, som nu kommer att fungera som en liten donationsfabrik i miniatyr. Allt för sin systers skull.

Det är ett framtidsscenario som så att säga redan är här, vi står inför svåra tekniska, moraliska, etiska utmaningar. När Anna är 11 år går hon själv till en mycket känd advokat, mr Alexander (Alec Baldwin), för att få sin sak, rätten till sin egen kropp, rättsligt prövad.

Är hon tvungen att ge sin syster sin ena njure? Vem bestämmer? Och hur hamnade familjen Fitzgerald i detta ruskiga dilemma? Vem har skjutit på ­och vem har bromsat?

Familjen krackelerar.

Det går komplett över styr när Nick Cassavetes inte låter sig känslomässigt begränsas åt något enda litet håll. Det tar aldrig slut.

Det är medvetet genomsentimentalt på det mest utstuderade vis. En präktig spekulation i känslo­pjunk. Mot slutet (och man tror i cirka 40 minuter att ”nu måste det väl ändå vara slut”!?) blir det olidligt, det pressas och kramas och tåras till sista mikrolitern. Faller man till föga, och det gör ju många av oss vare sig vi vill eller inte, så bölar man oavbrutet filmen igenom.

Jag totalvägrade, vill jag understryka.

Det är som sagt synd på så rara ärtor, en intressant historia, mycket bra rollsatt, nästan genomgående bra spel, regin verkar ha bestått i en enda anvisning: Mera, mera, mera! Timber!!

Det är väl nästan på gränsen till det omöjligas konst att skådespelarna trots detta tycks ha hållt tillbaka en del. Visst spelas det över, men här finns också några långa, laddade scener, där topplocket går åt helvete och det plötsligt exploderar, och man sitter som nitad i stolen.

Förfärligast är kanske ändock den musikaliska försurningen, här finns inte en enda känsla som inte är fett, brett understruken med en stråke, en snutt, en gammal dänga.