Steget kan tyckas långt från Leila K:s maniska panik i ”Fuck you, fuck you very much” till Göran Olssons nya artistporträtt ”Am I black enough for you”. Och det är klart: musikaliskt skiljer sig Billy Pauls silkeslena Phillysoul från Leila K:s taggiga studsar.

Men som skildring av där och då är den lika mycket här och nu.

Vem var, och är, Billy Paul?

Även den som till äventyrs lyckats undgå ”Me and Mrs Jones”, Billy Pauls första monumental-hit eller titelsången i original och i and­ras mer sentida versioner får genom Göran Olssons film ett både märkvärdigt och vackert svar.
Hans egen hållning markeras redan i förtexterna: där står ”HRH Billy Paul”, His Royal Highness.

Och så spårar Olsson ursprunget för det specifika i ljudet som strömmade i miljontals skivexemplar från Philadelphia International Records och deras främsta låtskrivare Gamble och Huff. Billy Pauls jazzskolade sång och oförlikneliga röst – femtiotalets så kallade do-wop och inte minst en växande svart självkänsla i takt med medborgarrättsrörelsen.

Han gör mer än så: han smälter obesvärat och njutbart (heder åt Anders Refns suveräna klipp­arbete!) samman massor av levande musik, kärleken mellan Billy Paul och Blanche som varit hans fru sen 60-talet, intervjuer med dem som var med då, de unga musiker som i dag hyllar honom, infallsrik bildsättning av en rad klassiker och glidande nattliga bilder av Philadelphia – i vackraste samklang med det särskilda i Billy Pauls musik.

Och utan att behöva stryka under: den tid då drogerna var nära att ta livet av Billy Paul och Blanche, bitterheten över att ha snuvats på miljoner i rättighetspengar, skivbolagets val av den militanta ”Am I black enough for you” som singel, ett val som nästan ändade hans karriär.

Billy Paul citerar ömsom sin mamma: ”Det är inte viktigt att vara viktig, det är viktigt att vara snäll” och nynnar ömsom på ”I don’t sing for free, where’s my dough?”. Det doftar inte bara försoning och ironi, det luktar överlevnad.

Även om det handlar om Billy Paul rör sig många andra svarta musiker med liknande historier bakom honom.

Men talar gör han: i samtal ur hemmasoffan sufflerad av sin fru, ur baksätet på bilen, på guidad tur till skivbolaget – fast bara på gatan utanför, så djupt sitter ärren – i samspråk med fans på turné.

Och framför allt i musiken, helt intakt från en anmärkningsvärt väl bibehållen farbror på 70 plus, som på intet vis uteslutande är historia.