Jag är inte ensam om att ha haft Amelia Earhart som idol när jag växte upp. Det finns liksom inte så många kvinnliga förebilder att välja på – såvida man inte ville bli Barbie, prinsessa eller mönsterhustru av något slag. Amelia Earhart vågade flyga över Atlanten före alla andra utom Charles Lindbergh. Hon vågade klippa av sig håret och klä sig i flygoverall och ge sig av på långa äventyr. Hon var så vågad att det till slut blev hennes undergång – hon försvann för alltid någonstans över Stilla havet den 2 juli 1937.
Om allt detta handlar Mira Nairs mycket sakliga filmbiografi över flygaren. I vackra bilder och med duktiga skådespelare får vi se hur Amelia börjar flyga, hur hon löser problem i luften, hur hon blir både pionjär och förebild och hur hennes törst på äventyr bara växer och växer. Vi får se allt vi redan vet om Amelia Earhart. Det tillkommer även sängkammarscener mellan Amelia (Hillary Swank) och hennes make George P Putnam (Richard Gere) samt intressanta detaljer om deras äktenskap: det visar sig att Earhart också var pionjär framför prästen. Hon vägrade monogami och skrev om sitt bröllopslöfte så att hon slapp gå med på villkoret ”att lyda” sin man. Vilken otroligt spännande kvinna och historia! Varför då en så totalt tråkig, platt och ointressant film?
Regin är naturligtvis en del av problemet. Swank och Gere som tidigare gjort stora avtryck går mest omkring och småputtrar. De är mitt uppe i liv och död, otrohet och passion och gör ingenting av det. Swank har sitt leende, Gere sin varma blick – i scen efter scen efter scen. Varför har ingen satt ner foten, bett dem brinna lite, gjort en omtagning?
Historien är också rätt problematisk. När alla vet hur det gick är ”Amelia” ändå uppbyggd kring hennes berömda sista flygning. Filmen börjar och slutar här med oräkneliga tillbakablickar från Earharts lugna cockpit. Inte ens hennes försvinnande blir särskilt dramatiskt – det är ju en liten liten ö hon skall hitta i ett stort stort hav.
Att beta av ett så händelserikt liv som Amelia Earharts på knappa 2 timmar är ett optimistiskt projekt. Det blir lite av det ena, en släng av det andra. Jag skulle vilja ha sett mer fokus. Hennes originella kärlekshistoria räcker för en rulle, hennes första Atlantflygning rymmer en till, hennes försvinnande är också episkt. Med en liten glimt av alltihop blir ingenting särskilt intressant. Det är som om regissören Nair har för stor respekt för sitt ämne och sina aktörer – hon borde ha sållat och rutit till.