Bo Widerberg lär ibland ha tagit till fula knep för att få en skådespelare att reagera ”autentiskt”, och Ingmar Bergman kunde kallt utnyttja en aktörs privata svaghet – allt för rollens skull.
Om Olle Sarris lysande insats i ”Apan” är resultatet av Jesper Ganslandts omskrivna regimetod att inte låta honom läsa filmens manus under inspelningen, eller om Sarri bara är professionell nog att lyckas trots detta – det låter jag vara osagt. Men konstateras kan att, oavsett vad man tycker om tilltaget, blev det väldigt rätt just i detta fall.
Och rätt blir det redan från början, för mer talande förtexter har inte skådats sedan David Finchers ”Seven”: bokstäver upplysta från sidan med bara ena kanten synlig, så att man får gissa sig till resten. Det är den perfekt ingången till en historia som lägger pussel och där konturerna fylls i bara allt eftersom.
Det hela börjar med att huvudpersonen vaknar upp i en blodig pöl på köksgolvet, irrar ut och hastar i väg på cykel. Snart nog ringer det i mobilen, denna, förstår man, snart oundgängliga livlina, men också en av filmens viktigaste medspelare och aktörer.
Det lär finnas undersökningar som visar att det mest irriterande med att höra på andras mobilsamtal är inte att tvingas lyssna, utan att man inte får ta del av det som sägs i andra änden. Så även här, fast i positiv mening: det som utesluts blir till en del av dramaturgin och man tvingas, som sagt, lägga pussel.
På ett plan fungerar filmen alltså som en thriller: Vad har hänt? Att det är något hemskt blir ganska snart uppenbart. Men också, och här blir det mer intressant, vem är denne man? Varför gör han det han gör? Vad är det som driver honom?
”Apan” artar sig nästan till en sociologisk studie av mannen som art, som djur betraktat. En sorts svensk motsvarighet till Jack Nicholson på drift i Antonionis ”Yrke: reporter”, eller varför inte familjeförsörjaren framför skrivmaskinen i ”The Shining”: All work and no play makes Jack a dull boy.
Med tiden sätter vi också varierande etiketter på honom: yrke bilskolelärare – check. Make och far – check. Och, som sagt, i djup kris. Kanske är det till och med dessa identitetsmarkörer han främst revolterar mot och försöker fly. Kanske, men där finns mer, och pusslet går inte på ett ut.
Det är imponerande, i synnerhet som berättandet är sant minimalistiskt. Ta bara bilskolelärarens alldeles vanliga frågor till en elev om trafikregler – Varför gör vi så? Vem hade företräde här? – som laddas med undertext och strängt taget riktas till honom själv: ett krampaktigt försök att uppehålla någon sorts normalitet mitt i en tillvaro i fritt fall.
Ja, nästan allt och alla som vår man möter under dagen – en kvinna som han besinningslöst ryter åt, en ung man i duschen efter en tennismatch – blir komponenter i berättelsen om honom själv. Ungefär som i Simon Stahos ”Dag och natt”, där ju Mikael Persbrandt mest satt i en bil men där de människor han talade med, på telefon, utanför bilen, gav honom kontur och gestalt.
Och så var det, som sagt, bilen. För även här blir den till en sensomotorisk förlängning av huvudpersonen, alldeles bokstavligen: ett livsrum och skydd, ett plåtskal som håller ett knippe nerver på plats. Ungefär som det lilla headsettet för mobilen, som klistrat på ena örat. Han är konstant uppkopplad, tycks ändå totalt bortkopplad. Favoritfrasen för den språklöse, här som annorstädes: ”Det är lugnt”.
Klaustrofobiskt blir det, vilket också är meningen. Inte minst för att kameran från första stund hänger över axeln på vår man: sannolikt så nära ett subjektivt berättande i presens och första person singularis man kan komma utan att ta till tillbakablickar eller drömsekvenser. Dessutom ses han ofta i halvprofil eller bortvänd. Åskådaren tvingas liksom ikläda sig rollen som vittne till en pågående gärningsmannaprofil.
”Apan” är kolsvart, tro inget annat, och gissningsvis en rejäl vattendelare. En del kommer att hata den. Andra, som undertecknad, kan inte annat än falla till föga över en sådan kompromisslöshet: här finns inte en onödig bild.