Nokanshi är namnet på den japanska ceremoni där en död kropp förbereds inför kremering. Familj, nära släkt, samlas för ett bevittna akten – den avlidne kläs av rituellt, tvättas, tvagas, lindas, får nya vackra, bekväma kläder inför sin allra sista resa; händerna sätts vackert ihop av ett band av pärlor, håret läggs, kvinnor får smink och läppstift, männen rakas varsamt. En sista hälsning, ett sista avsked innan kistlocket läggs på.
Det är en kolossalt laddad ceremoni, vacker, värdig, respektfull, ett steg vi själva fullständigt gjort oss av med i vår egen kultur kring döden.
Huvudperson i ”Avsked”, den unge Tokyo cellisten Daigo, tvingas lämna storstaden och flytta hem igen, ut på landet, till sin lilla obetydliga barndomsstad. Den orkester han spelat med läggs ned, väl hemma hittar han en jobbannons som lovar hög lön, intressanta arbetsuppgifter.
Daigo tror sig kunna läsa in ett resebyråjobb i annonsen. Det står till exempel något om ”avgångar”. Avgjort intressant.
Jobbintervjun är snabbt avklarad: ”Kan ni jobba hårt?” frågar firmans ägare, Ikuei, spelad av veteranen Tsutomo Yamazaki (var redan med i Kurozawas ”Spökgeneralen” 1980), ”Visst kan jag det”, svarar Daigo, ”Bra, ni har fått jobbet, här får ni förskott på lönen, välkommen!”
Det tar ett tag innan Daigo vänjer sig vid de döda, det tar ännu längre tid för omgivningen. Hans fru och gamla barndomsvänner är skeptiska till detta med att hantera döden.
Daigo, med många osorterade sorger inom sig, blir snart fascinerad av jobbet – hans egen största sorg är en pappa som en dag utan ett ord försvann med en servitris.
Daigo (och vi) möter många olika slags sätt att sörja, nokanshin skall hjälpa de anhöriga att skiljas med en så vacker och positiv bild av den avlidne som möjligt.
Mitt i sorgerna möter också Daigo stor respekt, inte sällan ren beundran bland de sörjande för hans insatser. Men givetvis är det också en berättelse om Daigos egen resa, inåt, mot sina egna sorgers svarta hål. Han dras obevekligt mot pappan – de kommer att mötas på ett oväntat dramatiskt sätt.
Mitt i den mörka tematiken ligger den svarta farsen och lurar, det är med andra ord bitvis väldigt roligt också, även om många av oss kan ha väldigt svårt med den där lite yxiga, ryckiga japanska komedistilen.
Det finns en befrielse i berättelsen som så småningom balsamerar själen, och vi vänder hem och känner oss både lite rikare, gladare och kanske till och med klokare.
Nedtonad men mycket fint regisserad och spelad med hela handen och alla fingrar. Cellon klagar i bakgrunden, oftast beskriver den ett möte mellan döden och livet på ett särdeles nyanserat vis. Vackert.