Beck-filmerna har blivit Sveriges mesta långkörare, oftast går de direkt till dvd-hyllan eller visas lite lagom sönderhackade på TV 4. Peter Habers klädsamt desillusionerade boss Martin Beck och den fortfarande lika imponerande explosive Mikael Persbrandt (Gunvald Larsson) har med tidens gång cementerat sitt rykte som älskade folkhemshjältar. Deras relation liknar numera mest ett gammalt gift pars. De avslutar hela tiden varandras meningar, vilket är riktigt gulligt.

När nu den tjugofemte filmen i ordningen är klar för biovisning har det satsats lite extra krut både här och där för att ge valuta för biljetten. Beckgänget brukar berömma sig med att ligga i tiden med sina historier, och med ”Beck – i stormens öga” har det manusförfattande radarparet Cilla Börjlind och Rolf Börjlind kokat upp den i samhällsdebatten närmast bortglömda frågan om kärnkraftens faror. Men här rör det sig inte om den osexiga slutförvaringsproblematiken eller några snälla ramsor som ”Vad ska väck, Barsebäck, vad ska in, sol och vind” utan det handlar snarare om själva kärnkraftverken som terrormål.

Entré för ett gäng hårdföra miljöaktivister med det domedagsklingande namnet The end justifies the meaning, ett bränt kvinnolik i en tunnel och en gammal semesterflört till Gunvald som visar sig vara inblandad i miljöterrorn.

En Säpotrio är dem på spåren, men utan någon vidare framgång förstås. Paret Börjlind har anammat Jan Guillous gamla förakt för Säkerhetspolisen och gör dem till ett gäng iskalla karriärister. Eller som Gunvald så inkorrekt får fräsa: ”Jävla smygbögar.”

Peter Haber har berättat i intervjuer att poliser på stan ibland ger honom en kollegial hälsning. Det är nog slut med det. I ”Beck – I stormens öga” finns det befriande nog knappt någon polishuskliché kvar, det bedrivs knappt något konventionellt polisarbete över huvud taget och Gunvald Larsson liknar mest en egensinnig privatspanare.

Kirsti Torhaug med sin starka personlighet är ett välkommet tillskott som den ångerfulla aktivisten Kim och de stilsäkra, proffsiga actionscenerna – bland annat en biljakt på Valhallavägen som man håller andan åt – höjer den tjugofemte ”Beck” ganska långt över genomsnittet. Jag gillar också omsorgen om de små detaljerna, som att Kim läser Joan Didions ”Slouching Towards Bethlehem”. Om filmen lyckas väcka liv i kärnkraftsfrågan är mindre säkert. Men däremot att ledningen för Forsmark nog kraftigt överväger att beväpna sina vakter efter den här filmen.