Den extravagante ”Fader Mac” lyckades lura av en rad malmöiter alla deras besparingar. Möt en äkta internationell skojare av episka dimensioner i något så ovanligt som en feel good-dokumentär om lurendrejeri.
För sex år sedan berättades historien om Frank Abagnale i Spielbergs ”Catch me if you can”. Han var en fräck yngling som på sextiotalet tjänade miljoner genom att förfalska checkar och låtsas vara pilot, läkare och advokat. De dåden framstår som relativt beskedliga jämfört med den vansinniga berättelse som rullas upp i ”Bedragaren”, en ny dokumentär av Åsa Blanck och Johan Palmgren som gjorde den Guldbaggebelönade ”Vikarien” förra året.
Filmen börjar med att Fader Macdulio Roy, ett påvligt sändebud, anländer med färjan till Malmö i mitten av nittiotalet. Han säger sig vara ärkebiskop med specialuppdrag att öka Vatikanens förmögenheter genom att köpa och sälja konst. Många malmöiter blir bekanta med den trevlige Fader Mac. De bjuder hem honom på kaffe, ger honom simlektioner, anlitar honom som vigselförrättare.
När det visar sig att man kan låna ut pengar till Vatikanen via Fader Mac – med fantastisk ränta – blir han ännu mer populär. Vissa ger biskopen allt de har på banken. Men så en dag, när femton förväntansfulla går hem till honom för att hämta ut vinsten, är han spårlöst försvunnen.
Genom att pussla ihop strimlor från dokumentförstöraren i Fader Macs lägenhet lyckas polisen avslöja att han egentligen heter György Zemplényi. Han är ungrare och en skojare av episka dimensioner.
”Bedragaren” följer Zemplényis karriär hela vägen från småskolan utanför Budapest (där han förskingrar klasskassan). Överallt lämnar han häpna och ruinerade människor efter sig. Zemplényi tycks ha en makalös social förmåga och talar, enligt sin betjänt, nio språk. Han är ett Nigeriabrev av kött och blod. En laserslipad lurifax som vet exakt hur han ska utnyttja sina offers godtrogenhet och girighet.
I slutet av åttiotalet lyckas han bli ledare för ungerska simlandslaget – trots att han inte kan simma. Efter OS i Barcelona, där Ungern tar flera guldmedaljer, sticker han med tio miljoner ur klubbkassan. Han fortsätter till Israel där han kallar sig Gorai Sinai, uppträder som ortodox jude och nästlar sig in bland diamanthandlarna. En dag upptäcker hans affärspartner att ädelstenarna i butiken som de startat tillsammans har bytts ut mot glasbitar. Gorai Sinai har förstås gått upp i rök.
Exakt hur skicklig György Zemplényi var som bedragare blir uppenbart när den ungerska polisen berättar att man förhörde honom i korta intervaller, så att ingen skulle ”hamna under hans påverkan”.
Tråkigt nog har dokumentärens budget inte räckt till att granska Zemplényis framfart i USA, Australien och Colombia. Ibland känns det som om man bara ser toppen på det korrupta isberget. (Med lite tur blir ”Bedragaren” så omtalad att offer i fler länder träder fram.) Ändå har historien så många intressanta trådar att man blir yr: religiösa sekter, homoerotiska undertoner, israeliska fallskärmsjägare, politisk korruption.
För att reda ut trasslet av dokument, platser och identiteter ritar Åsa Blanck och Johan Palmgren en mindmap på en tavla. Först ser det lite klumpigt ut, som om det var dags för traditionell ställa-mot-väggen-journalistik i flanellskjorta, men efter en stund märks filmarnas sinne för detaljer och nyanser, deras ömsinta sätt att skildra sina intervjupersoner.
Blanck och Palmgren är mindre intresserade av juridiska och ekonomiska aspekter än av hur Zemplényis offer drogs till honom eftersom de ville ha ett avbrott i en grå vardag. Malmöparet som vigdes i vad de trodde var en romersk-katolsk ceremoni står i sitt kök, lagar frukostkorv med pulvermos och minns Fader Macs extravaganta bjudmiddagar. ”Man kan ju inte gå runt och känna sig lurad hela livet”, säger frun med ett rart leende. ”Jag tyckte att det var rätt kul också.”
”Bedragaren” är något så ovanligt som en feel good-dokumentär om människor som blir blåsta på sina besparingar.