Mark Twain råkade kasta ur sig att det vore bättre om man föddes gammal och blev yngre och yngre. Han tänkte sig väl att det skulle vara mindre deppigt. För att testa tanken skrev F Scott Fitzgerald en liten metaforisk novell om en man som växte baklänges, Benjamin Button.
Och det i sin tur ledde till att manusförfattaren Eric Roth fick lust att säga allt han inte hunnit säga om livet, döden och tiden i andra manus. Och att regissören David Fincher såg en chans att filma sitt favoritansikte, Brad Pitt, från graven till vaggan i en nästan tre timmar lång digital vision.
Berättelsen om Benjamin Buttons långa baklängesliv är onekligen otrolig och framför allt märklig, curious, som originaltiteln föreslår. När Benjamins pappa får se det vanskapta spädbarnet tänker han dränka det i floden, men lägger det i stället på trappan till ett ålderdomshem, där det tas han om hand av en svart, barnlös, troende vaktmästerska.
Den lilla gamlingen växer upp bland andra gamlingar och i dödens närhet, framlever sin barndom i rullstol, sina tonår i en sextioårings kropp och blir sedan friskare och vackrare för varje år som går till dess att han, med datorns hjälp, ser ut som Brad Pitt i ”Thelma och Louise” från 1991. När han dyker upp igen är det som senildement barn som hans åldrade älskarinna vårdar tills spädbarnets ögon äntligen sluts.
Sådana här litterära metaforer funkar sällan som drama på film. Som skräck eller komedi möjligen, men inte som drama eller epik (hur många unkna versioner har inte gjorts av Kafkas ”Förvandlingen” till exempel). Ambitionen att ändå ge sig på det har en trefaldigt instängd lukt av artonhundratal, pojkrum och cannabis.
Men resultatet är delvis magiskt.
Man ska väl inte falla i farstun för skönhet. Inte sänka kraven på dramatiskt berättande bara för att en film är snygg. Men ibland är det svårt att stå emot. Som Arthur Miller försvarade sig när han låg med Marilyn Monroe fast han inte borde; Ni förstår, hon var så mjuk.
Det är den här filmen också. Mjuk som ett sepiafärgat opiummoln. Man struntar i om folk dör, lever, älskar eller hatar. Bara bilderna fortsätter att rulla in. Av New Orleans hamnkvarter. Av snöstorm på Ishavet. Av ett förfallet hotellpalats i Murmansk. Av Brad Pitt som enigmatisk sextio/tjugoårig bogserbåtsmatros. Av Tilda Swinton som barfota alkoholiserad brittisk diplomathustru; hennes finaste, mänskligaste roll hittills.
Pompösa bilder som brukar framkalla gäspningar får i Finchers och fotografen Claudio Mirandas händer en styrka som om man såg allt för första gången. Det är inte ens så att man sitter och tänker på hur snyggt det är hela tiden. Man tänker inte alls. ”So easy to look at, so hard to define”, som Bob Dylan sjunger. Och det är behagligt i ungefär två timmar.
Men filmen är tre timmar lång och till slut börjar bristerna i dramat, på inlevelse med historien, sippra ut mellan de episka tablåerna. Folk dör hit och dit utan att man följer upp det känslomässigt (Benjamins mammas död behandlas till exempel oförskämt, närmast rasistiskt slarvigt).
Och det som ska föreställa filmens nav, den åttio år långa kärleksaffären mellan Benjamin och dansösen Daisy, saknar laddning. Cate Blanchett får ingen regi (förmodligen av överdriven respekt för hennes talang) och Pitt och hon matchar inte varandra ens fotografiskt. När filmen ska vara som mest romantisk, när de en kort tid är jämnåriga och lever tillsammans, pratar de bara om yta och ålder. Man börjar känna sig direkt dum som har investerat några känslor alls i filmen. Man längtar tillbaka till diplomathustrun i Murmansk. Och det var ju inte meningen.
Ett av problemen är att regissör och manusförfattare är ute efter lite olika saker.
Eric Roth, som en gång skrev manus till ”Forrest Gump”, verkar vilja få världen att älska Benjamin som de en gång älskade Forrest. Båda filmerna handlar om en enkel sydstatsman med ett handikapp, som kommer ut i världen och får smaka mer av livet än de flesta tack vare sin öppna attityd och sin mammas visdomsord.
David Fincher sysslar med något helt annat. Något i stil med det växande barnet i Lars von Triers ”Riket”, men inte som skräck utan som en sinnesvidgande tripp. Fincher trippar. På mask, ljus, datorgrafik och kamerarörelser. Och på sin huvudrollsinnehavare, vars karisma lyckas tränga igenom allt detta med mjuk, varm närvaro, även när han är helt oigenkännlig. Vissa inkonsekvenser, som man säkert kan reta sig på, när det gäller kroppens och själens åldrande är helt i linje med denna mystik. Vad vet vi egentligen om gränserna mellan de två?
På något vidunderligt sätt lyckas Pitt bära med sig alla åldrar i alla stadier. Kemin mellan honom och Fincher är fortfarande där och lyckas på ett hår rädda filmen från den syrliga kritikerformuleringen ”intressant misslyckande” till något som snarare kan beskrivas som ”märkligt” och som kan få vara det ifred utan vidare analyser.