Under avdelningen ”Saker jag inte förstår” finns frågan om varför den outhärdlige och grodlike Brendan Fraser måste vara med i alla äventyrs/familjefilmer, typ ”Mumien”-serien. Nåja, inte alla kanske, men tillräckligt många för att det ska vara störande. Döm om min förvåning när han dyker upp som en helt acceptabel, tweedklädd bokbindare i filmatiseringen av Cornelia Funkes älskade ”Bläckhjärta” – fantasyboken som helt tillägnas läsandets mysterier och böckernas magiska världar. Jag gillar tanken att det är närheten till litteraturen som fått den gode Fraser att samla ihop sig och sluta fånle hela tiden.

Bokbindaren Mo har en magisk gåva, när han läser högt blir romangestalter levande och hoppar glatt ut i vår ”värld”. En talang som dock bara orsakat olycka, eftersom han en gång vid läsningen av boken-i-filmen-boken ”Bläckhjärta” lockade fram en rad ondskefulla typer som genast kidnappade hans hustru. Nio år senare är far och dotter på desperat jakt efter den gamla boken som försvunnit för att kunna ”läsa hem” mamman igen. De får hjälp av antihjälten Sotfinger, spelad av eleganten Paul Bettany, som för in en behövlig dos av sex appeal i sagan, och motarbetas av Andrew Serkis (Gollum) elaka härskare Capricorn. Spänningen räcker inte ända till slutet men de fantastiska och vackra scenerierna fyllda av flygande apor och andra visuella tricks kompenserar. Och så måste man applådera en film som gör Jim Broadbent till en självupptagen författare och förvandlar Helen Mirren till en turbanklädd Karen Blixen-lookalike som älskar sin boksamling mer än alla männi­skor. Det är bra magi.