Terroristjakt. Urvattnad kritik av Bush-regimens
utrikespolitik i thrillerform.
Det är en slump som ser ut som en tanke att ”Body of lies” har svensk premiär bara veckan efter terrorattacken i Bombay: jämförelser mellan fiktion och verklighet är oundvikliga. Inte för att sådana alltid är nödvändiga eller för den delen önskvärda. Utan för att filmen själv så uppenbart tror sig kvala in i den liga av amerikanska filmer (exempelvis ”Syriana”) som kritiserat Bushregimens utrikespolitik i allmänhet och Irakkriget i synnerhet.
Huvudperson är CIA-agenten Roger Ferris (Leonardo DiCaprio) som har Mellanöstern som bas och för tillfället är på jakt efter en ny terroristledare som plötsligt dykt upp från ingenstans. Och av allt att döma är denne Ferris ett proffs som samarbetar lika bra med lokalbefolkningen som med den urbana intelligentian i den jordanska underrättelsetjänsten.
Hans största problem, vid sidan av att klara livhanken (”Skjut mig om nåt går fel, jag känner inte för att få huvudet avhugget på internet” är ett återkommande mantra mellan honom och hans chaufför), är egentligen hans chef hemma i Washington (Russell Crowe), en fullblodscyniker som muttrande in i sin evigt vidhängande handsfree distraherat tar beslut om liv och död medan han baxar in barnen i bilen.
Det är inte svårt att i denna rollgestalt se en karikatyr av Bushregimens modus operandi: oinformerade beslut (”Hey, jag har inte tid att sitta runt lägerelden och äta couscous”) och ”skjut först, tänk sen”-mentalitet.
Till en början är också detta spel mellan chefens tillbakalutade hemmaliv och den blodiga verklighet som hans beslut mynnar ut i både tankeväckande och gastkramande. Lägg därtill den effektivt använda satellitblicken som ser allt och i sig förkroppsligar den självpåtagna förgudningen.
Och det är inte utan att filmen lyckas maskera sig: miljön är så trovärdig, dialogen är så välsvarvad och DiCaprio/Russell Crowe så bra. Samtidigt brassar Ridley Scott på som bara den kan göra som har ”Thelma och Louise”, ”Gladiator” och ”American gangster” med sig i bagaget.
Det är egentligen först när vår agent på övligt maner börjar fnatta runt halvklotet och dessutom ett antal sponsrade suv-monster en gång för mycket river fram i ökensanden i elegant motljus som förlåten rämnar.
Det är då man inser i hur hög grad ”Body of lies” är en sorts filmisk motsvarighet till den munhäfta som så länge greppat omkring sig i amerikanska filmer och medier: en urvattnad kritik, full av avledningsmanövrer och förbehåll – allt för att inte förarga hemmapubliken.
Hundra gånger då hellre en hårdslående Jason Bourne som inte låtsas vara något förmer än en uppföljare till James Bond än denna halvmesyr som varken vågar vara det ena eller det andra.