Känsla för stil och sorg. Filmen om det litterära underbarnet och jetsetkvinnan Françoise Sagan har charm utan att vara inställsam och stil utan att vara ytlig.
Redan som brådmogen tonåring visste Françoise Sagan märkligt nog lika mycket om sorg och smärta som om stil och nöjen. Inte konstigt att hennes tunna debutbok ”Bonjour tristesse” från 1954 blev ett litterärt måste för en röksugen och desillusionerad efterkrigsgeneration.
”Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.”
Den där stiliga inledningsmeningen i ”Bonjour tristesse” ser ut att vara inristad i anletsdragen hos Sylvie Testud. Hon spelar Françoise Sagan i Diane Kurys film om det litterära underbarnet som kom att leva ett lika glamoröst som destruktivt liv.
Porträttlik är bara förnamnet, men det är knappast det mest imponerande med ”Bonjour Sagan”. Det franska kulturlivets självförbrännande kvinnor låter sig ofta porträtteras med utseendemässig precision, som till exempel Jeanne Moreau som Marguerite Duras i ”Cet amour-là”.
Nej, det fina med ”Bonjour Sagan” – till skillnad från den vulgära och beräknande Piaffilmen ”La vie en rose” – är att den aldrig blir inställsam. Sylvie Testud gör ett hästjobb med att gestalta den krångliga, komplicerade Sagan, och tar god hjälp av sitt kantiga utseende och närmaste provocerande omålad look. Hon som hela sitt liv fick dras med den store François Mauriacs hånfulla epitet ”ett charmigt litet monster”. Hon som älskades av hela Frankrike för sina elegant borgerliga och samtidigt utmanande kärleksskildringar. Hon som samtidigt uppenbarligen brottades med känslan av att hur mycket hon än hade var det alltid för lite: för lite kärlek, för lite närhet, för lite pengar (nåja, hon spenderade förmögenheter på sällskapsliv, spel och alla slags droger), för lite tid.
Allt det där tjusiga och mondäna med festglada, stilfulla människor i snygga kläder och i snabba bilar präglar förstås filmen visuellt, men också skuggorna, desperationen och bakruset.
Sagans entourage, gänget som hängde med henne och levde på henne genom livet, är också rollbesatt med suverän fingertoppskänsla. Från vännerna och de två makarna (som hon skilde sig från) och älskarinnan/modedesignern Peggy Roche (spelad av briljanta Jeanne Balibar) till den legendariska Gallimardförläggaren Françoise Verny. Arielle Dombasle gör ett bitchigt och ödsligt porträtt av den förfärliga kvinnliga konstnär som ”tog hand” om Sagan när hon var gammal, utblottad och allt annat än charmig.
Filmen passerar ibland lite pliktskyldigt, ibland mer engagerat förbi alla de färgstarka händelser som gjorde Sagan känd och ökänd: bisexualiteten, den förödande bilolyckan som skadade henne för livet, knarket och inblandningen i den famösa, finansiella Elf-skandalen. Kapitlet barn är dock sorgligt försummat. Sagan dog ensam, i filmen vägrar hon att träffa sin son på dödsbädden. Hur det än var med den saken är det alldeles för skissartat skildrat i filmen. Man får nöja sig med en gripande formulering av den citatglada författarinnan: ”Jag känner mig som ett träd som fått en ny gren”, sagt när hon just fött sitt barn.
Författarskapet är också rätt styvmoderliget behandlat, så när som på den snygga formuleringen: ”Att skriva är ett elegant sätt att gäcka sin leda.”
Men Diane Kurys gör trots allt helt rätt när hon låter filmen vara just så kantig, komplicerad och fulsnygg som Sagans liv var.