Jul x 4, i mars. Det är inte precis i säsong, men Vince Vaughn räddar gång på gång den slarvigt ihopslängda komedin "Borta bäst, hemma värst", skriver Mårten Blomkvist.
Brad (Vince Vaughn) och Kate (Reese Witherspoon) lever ihop utan att vara gifta och har inga planer på barn. Deras käraste jultradition är att koka ihop en lögn för att kunna fly landet och undvika familjerna.
Som Brad säger: ”You can’t spell families without ’lies’.”
Tills de en jul blir ertappade och måste utsätta sig för fyra julfiranden, ett hos varje frånskild förälder. Bebisar kräks, bröder vill brottas, mamma visar bilder av Kate på läger för överviktiga barn. Som väntat kan jul med familjen få vem som helst att önska att han var i helvetet med bruten rygg, för att citera Cormac McCarthy.
En slarvigt ihopslängd komedi som om och om igen räddas av Vince Vaughn just som den är på väg att sjunka för tredje gången.
”Borta bäst...” kastar sten i glashus när den hånar bonniga släktingar med trista traditioner. Den är själv inte precis nyskapande.
Till fasorna hör tatuerade bröder med brottardrömmar – Jon Favreau, Vaughns kompis från ”Swingers” (1996), är en – kex garnerade med sprejad ost, och gamla mormor som talar kärleksfullt om oralsex. Har man sett ett par amerikanska äckliga-släktingar-komedier är risken överhängande att man i stället för att lida med Vince Vaughn när han får stryk av brorsans småttingar tycker synd om sig själv som pucklas på med sådana klichéer.
Vaughns och Witherspoons uppgift är att bli chockerade över varje ny smaklöshet som serveras. Vaughn är heroisk. Genom att göra sin specialitet, storstadsgrabben som snackar fortare än andra tänker, lyckas han förvånande ofta lyfta sina hysteriska reaktioner åtminstone någon millimeter över det förväntade.
Witherspoon försöker hålla jämna steg, men hamnar oftast i kölvattnet: detta är trots allt en figur som Vaughn putsat på sedan genombrottet med ”Swingers” (i Sverige utgiven direkt på video som ”Du, var är brudarna?”).
Den typen kunde förtjäna något bättre, liksom Duvall, Spacek och Voight, gamla stjärnor som är vanskligt att ge småroller i sådana här komedier. Man blir inte glad när man får återse Duvall och upptäcka att han nu kan få skrocka sig igenom en barsk farfarsroll som någon skrivit på fem minuter.