Viktiga frågor kan behöva sockras och lindas in ordentligt om vi skall orka ta del av dem. John Crowleys film ”Boy A” är gripande, upplyftande och något så tråkigt som nyttig, enligt Jane Magnusson.
Ett kalt ljust rum utan någonting på väggarna. Vid ena kortsidan av bordet sitter en äldre man med en påse framför sig. Vid andra kortsidan en yngre man. Den äldre frågar honom om han tänkt ut något namn till sig själv ännu. Den yngre skruvar sig. Vill du inte veta vad jag har i påsen här då? Jo, det vill den yngre som sträcker sig fram och plockar en skokartong ur kassen och finner ett par nya sportskor: Nike Escape. Killen blir glad som om han aldrig ägt ett par skor förut. Han säger Jack. Han vill heta Jack, Jack Burridge. Så föds huvudkaraktären i John Crowleys gripande och upplyftande och något så tråkigt som nyttiga film ”Boy A”.
Redan i denna första scen flipprar minnets kartotek snabbt genom alla tänkbara lösningar. Jack skall in i ett vittnesskyddsprogram? Han skall starta ett pojkband? Han skall ut ur avgiftningskliniken, har vaknat naken och irrande på gatan med minnesförlust? Vad kan denna unge man ha för förflutet som berättigar honom denna varma omstart? Jack reser sig från sin stol och omfamnar den äldre mannen Terry (Peter Mullen). De kramas länge. Jack säger tack, fäller en tår och börjar sitt nya liv.
Mer om Jack vill jag inte avslöja. Bilden som Crowley pusslar på måste få klarna sent i filmen. Vet man för mycket om vår hjälte försvinner hela poängen med projektet: att sätta publikens och samhällets förmåga att förlåta på prov. Precis som Jack Burridge får börja om med ett rent papper framför sig måste tittare få göra detsamma.
Jack klarar sig bra i sitt nya liv. Han fungerar bra på jobbet, räddar livet på en liten tjej, får vänner som uppskattar honom och blir så småningom kär. Väldigt underbart kär i en helt vanlig underbar tjej. Det är rörande och sirapssött och tårarna rinner ner för mina kinder. Kärlek är ondskans bästa bubbelplast och ”Hitler in love” blir säkert en härlig film.
Alla förtjänar att bli älskade, särskilt Jack Burridge som i Andrew Garfields tappning är söt som en cockerspanielvalp. Med ett minspel så känsligt att man dras in och stundtals hamnar djupt inuti Jacks själ önskar man honom samma öde som man önskar sig själv: lycka, framgång, självförverkligande. Lägg till detta ett par enormt stora bruna ögon och jag är övertygad om Burridge långsamt skulle kunna knipsa av mig fingrarna och raskt få min förlåtelse för denna bagatell.
I ”Philadelphia” lät man Tom Hanks spela aidssjuk, den första i en stor Hollywood-produktion. När jag hörde om filmen blev jag tveksam eftersom jag ogillar Hanks och inte trodde han kunde förmedla något djup. Men ”Philadelphia” blev en milstolpe och fick mig att ändra åsikt. Viktiga frågor kan behöva sockras och lindas in ordentligt om vi skall orka ta del av dem. Vore Jack Burridge ensam, ful och frånstötande men ändå förmögen att locka ifrån oss vår förlåtelse vore ”Boy A” en ännu lite mer vågad film.