Bifigurerna vinner komediduellen.
Att berätta en rolig historia är svårt – att återberätta en rolig historia som någon annan berättat är rent av dumt. Att berätta en rolig historia och försöka förklara varför den inte är rolig är kanske ännu svårare. Kokar man ner all teori om komiker och humor är svaret relativt enkelt: ”Skrattade dom?”
”Bröllopsduellen” bryter mot filmkomedins första regel, den som säger att en komedi måste vara rolig. Under 89 minuter småskrattar jag högt vid tre tillfällen. Alla tre gångerna är det små bifigurer som får till det.
Liv och Emma (Kate Hudson & Anne Hathaway) är bästisarnas bästisar. De har hängt ihop sedan koltåldern, oskiljaktiga brukar man säga. De delar också på samma dröm, junibröllop på Plaza (vi pratar New York). Det är ingen liten dagdröm – Emma har sparat till detta sedan hon var 16 år! Det låter omodernt, och det är omodernt. Unga kvinnor vars högsta önskan är att stå brud. Eller rättare: denna önskan är själva motorn i livet.
Nåja, Liv och Emma hamnar i ett olösligt dilemma. Deras bröllopsdagar sammanfaller, någon måste byta dag och månad. Fullt krig utbryter – och det är här komiken skall trilla in.
Kate Hudson och Anne Hathaway saknar inte komisk tajmning, men det gör tyvärr regissören Gary Winick. Det är hans jobb att se när det inte klickar – och när det nästan inte klickar över huvud taget, ja då är han illa ute.
Några små biroller lyser upp tillvaron, som Kristen Johnstons Deb och Michael Ardens Kevin. För övrigt – mörker.