”Bronson” handlar om konsten att vara hård, och är själv ett exempel på filmkonst som vill vara hård som diamant.
Den i verkligheten existerande brottslingen Michael Peterson har tagit sig namnet ”Charles Bronson” och sitter sedan 1974 i fängelse i England. Det är inte för vad han gjort utanför fängelset som han fortfarande sitter inne. Det är den kraftfulle Bronsons våldsamhet innanför murarna som gör att han inte släpps ut. Bronson är en vild slagskämpe som tagit gisslan vid elva tillfällen. Han lever, låter oss filmen förstå, för sitt rykte som stenhård.
Danske Nicholas Winding Refn, mest berömd för ”Pusher” (1996), har gjort filmen till en replik på Stanley Kubricks ”Clockwork Orange” från 1971. Likheterna i bild och musikval är otaliga, men viktigast är greppet att låta en färgstark missdådare tala direkt till publiken, försöka förföra den mot dess vilja. ”Clockwork Oranges” Alex hånade hela samhället, Bronson berättar för oss, ibland från en scen, om sitt krig mot fängelsesystemet.
Det säger en del om Refns förmåga och huvudrollsinnehavaren Tom Hardys utstrålning att även en inbiten Kubrickdyrkare måste medge att hädelsen blivit en elegant pastisch.
Men i den perfekta ytan finns ingen glipa genom vilken man kan se en bakomliggande tanke. Refn är förälskad i den stålblanka formen, och vill inte för en sekund överge den och låta mjäkiga känslor gå i dagen. Man imponeras, man underhålls, men efteråt känner man sig som Bronson, som nu tydligen inte ens kan hålla en besökares hand, svältfödd på beröring.