Pedro Almodóvar fortsätter sina eleganta lekar i minnets snåriga labyrint. Men mest av allt är ”Brustna omfamningar” en förförisk hyllning till regissörens nya musa: Penélope Cruz.
Pedro Almodóvars filmgärning är vid det här laget imponerande: ”Att återvända”, ”Tala med henne”, ”Allt om min mamma”, ”Bind mig, älska mig”, ”Kvinnor på gränsen till sammanbrott”...
Kanske är det därför som ”Brustna omfamningar” är om möjligt än mer tillbakablickande än vanligt. För här botaniseras det friskt med minnen och återblickar, och även ett antal cineastiska utflykter både i filmhistoria och de egna alstren.
Dessutom är filmen en ömsint hyllning till ett antal musor (både kvinnliga och manliga), som passerat revy genom åren i Almodóvars filmer och som här dyker upp i biroller. Men mest är den en hyllning till hans senaste musa och auteur-stjärna: Penélope Cruz. Det förstår man redan av textsekvensen med sin suggestiva dokufejkade provfilmning, där kameran förgäves försöker fokusera hennes vackra, outgrundliga ansikte.
Det låter sig också göras eftersom de flesta rollgestalterna denna gång arbetar i filmbranschen. Huvudpersonen, som presenterar sig via en berättarröst, är manusförfattare och säger sig heta Harry Caine. Men det är egentligen en pseudonym: i ett tidigare liv var han filmregissör och hette Mateo Blanco, ett namn han övergav när han blev blind i en bilolycka. Regissören dog och han fick nöja sig med författandet – de inre bilderna.
Redan här befinner vi oss alldeles tydligt i melodramens domäner, i det på alla sätt uppförstorade där allting blöder och flyter ut över sina gränser – Almodóvars specialitet framför andra. Och märk väl, även på hans favoritplatser: filminspelningar och sjukhus. För naturligtvis får vi, i sinom tid och efter antal njutbart fördröjande förvecklingar, reda på exakt vad som ledde fram till denna olycka.
Nå det går ingen nöd på Harry. Hans produktionsledare tittar upp varje dag, medan hennes unge son Diego hjälper honom att skriva manus. Men en dag kommer som sagt det förflutna på besök. Harry får reda på att en känd finansman avlidit – och plötsligt börjar han berätta för Diego: det visar sig att denne tidigare producerat en av Harrys filmer, och att han då inledde en passionerad affär med Lena, filmens huvudrollsinnehaverska – mannens älskarinna (Cruz).
Say no more. Det räcker för Almodóvar, som med sedvanlig fyndighet väver in både det ena och det andra i upplägget. Om producenters makt att hämnas och klippa om en film, med katastrofala följder. Om unga kvinnor som förlitar sig på äldre sugardaddies. Och (som vanligt) om unga män som hämnas sina felande, frånvarande eller bara döende fäder.
Hit hör den filmbesatte unge man som söker upp Harry och visar sig ha gjort en videodokumentär om filminspelningen när det begav sig, vilket naturligtvis kommer igen med kraften hos det förträngda. Som i den underbara sekvensen där Almodóvar ger de stumma videobilderna röst, genom att oväntat låta Lena kliva fram i det verkliga livet och upprepa eller bokstavligen dubba det som hon då yttrade i ett privat ögonblick – alltmedan de stumma bilderna rullar på, framför henne på väggen. Sällan har man sett en så vacker hyllning till filmmediets uppenbarande potential.
Det är kort sagt som det brukar hos Almodóvar: verklighetens kött och blod göder filmerna, medan filmerna i sin tur påverkar de som gör, och ser, dem. Alltmedan bilderna – fysiska bilder, men också de undflyende inre bilderna – sammanfaller och vägrar försvinna. Inte förvånande då att de försvunna negativen till Harrys slaktade film också de dyker upp: nu kan han klippa om och lägga till rätta det som blev fel – och då kan även livet falla på plats.
”Brustna omfamningar” kanske inte har den känslomässiga lödigheten som i den magnifika ”Att återvända”. Kanske beror det på lusten att knöka in så många cineastiska favoritreferenser som möjligt – alltifrån noirfilm till Audrey Hepburn till ”Fanny och Alexander” – med en eller annan onödig utvikning som följd.
Fast onödig och onödig; eftersom det är just blandningen av högt och lågt som är Almodóvars signum är det nog hugget som stucket vad som är vad. Så även om det allmänna intrycket denna gång är en viss förströddhet räcker en Almodóvar på sparlåga väldigt väldigt långt.