Bluesmusikerna i ”Cadillac records” är den sorts bluesfilmmusiker som kvalificerar sig genom sin förmåga att börja svettas bara man håller en mikrofon framför dem.Anletena glänser så att lampor knappt behövs i Leonard Chess Chicagostudio, medan nervösa ljudtekniker säger att Little Walters munspel hörs för mycket, och Leonard (Adrien Brody, fråga mig inte varför) sträcker ut en avvärjande hand och säger ”Nej, låt honom fortsätta!”. Varpå nästa bild är en tidnings topplista där Little Walter ligger högst.

Musiken det berättas om var kanske revolutionerande, men den röriga filmen är så full av antika schabloner att den får ”En stjärna föds” från 1954 att framstå som dogmafilm.

”Cadillac records” bygger på den sanna historien om Chess Records, det lilla skivbolaget som lanserade storheter som Muddy Waters, Chuck Berry och Etta James (Beyoncé Knowles, som åtminstone låter bra).
Darnell Thomas berättar om lidandet, sveken, rasismen, de krossade äktenskapen, våldet bakom Chess Recordsinspelningarna, och förstärker intrycket att det uppstått en hel blueskult som kretsar kring stjärnornas hårda privatliv och bara flyktigt intresserar sig för dem som yrkesmän.

Det enda som saknas är scenen där framgångens tomhet skildras genom att någon slår sönder en guldskiva – nej, förresten, den fanns också med.