Bortbytingsdrama. ”Changeling” mer svalt mondän än brännande trots stark historia.
Avmätt tydlighet är Clint Eastwoods kännemärke i hans senare filmer som regissör. Som bäst kan hans regissörskonst kallas klassisk. All eventuell kraft i hans filmer stammar ur den berättelse som är för handen. Starkare verkan än att ett barn försvinner och en mors outtröttliga kamp för att återfinna det är svår att föreställa sig. Mot henne står 20-talets Los Angeles hela korrupta och våldsamma poliskår, med mentalsjukhus och elchocker, med ”ersättningsbarn” och hotelser i beredskap.
Det är en verklighetsbaserad berättelse som borde få ”Changeling” att brinna och bulta, i synnerhet som den också innefattar en seriemördare av mest bestialiska slag, mannen bakom de så kallade Wineville Chicken Coop Murders.
Ändå vill det sig inte.
Ensamstående mamman Christine Collins finner sin son som uppslukad av jorden när hon kommer hem efter en extra arbetsdag i telefonbolagets växel. Polisen visar sig först måttligt intresserad. Den kärleksfulla modern ger inte upp, och med hjälp av en presbyteriansk pastor på korståg mot korruptionen vecklas hela den tragiska historien upp. En bortbyting lanseras av polisen när allmänheten börjat engagera sig i fallet. Men Christine Collins vägrar efter sin första förvirring att godta ersättaren som sin egen.
Clint Eastwood tar god tid på sig. Det måste han, eftersom han vill sammanföra två dramatiska spår till en enda bred berättelse: om den outtröttliga Christine Collins vacklande mellan hopp och förtvivlan och om den obehagligt debile mördaren Gordon Northcotts väg mot galgen.
Till sina egna delikata pianoslingor och med smakfullt tidsfärgat foto av parhästen Tom Stern skildrar han ett Los Angeles med eldröda spårvagnar, blåsterilt mentalsjukhus, rullskridskor längs telefonväxeln och guldammig öken.
Det är snyggt. Det är tillbakalutat och återhållet också när det kommer till Angelina Jolie som Christine Collins. Man behöver strängt taget bara jämföra med Michael Winterbottoms sätt att hantera hennes tidigare porträtt på en kvinna som förlorat sin närmaste, som Mariane Pearl i ”A mighty heart”. Där en journalisthustru som spelar över hela sitt realistiska, levande register. Här som en statuarisk kvinnomodell, kameraslickad med sin alienprofil över hela duken eller i ständigt ombytta vintageklänningar i helbild.
Och på mentalsjukhuset i vackert motståndsrufsig sjukhusskjorta.
Det är Angelina Jolie som stillbild.
Övertydliga är också hennes motståndare: där är det som om det rörde sig om ett tv-drama gjort för att överrösta kaffekoppsslammer och kisspauser, mer än för den stora duken.
Men Jason Butler Horner som gossmördaren Gordon Northcott bortom ”gott” och ”ont” bryter igenom hinnan som annars – dessvärre – vilar över ”Changeling” och förvandlar den till ett mer mondänt än klassiskt stycke Eastwoodfilm.