Colettes roman om den åldrande kurtisanen Leas och pojkspolingen Cheris tragiska kärleksaffär är skarp, rak och trovärdig. Som Stephen Frears regi alltid har varit, i synnerhet när det gäller sexuella lekar och maktspel. Han har på ett avspänt sätt brutit mot tabun och gjort upp med klichéer, inte genom att på något sökt sätt vända på dem utan helt enkelt genom att vara ärlig och avklädd.
Hans odödliga ”Farligt begär” från 1988 revolutionerade kostymfilmen med intensiva närbilder, skarpa klipp och modern spelstil. Den vägrade att förpassa det täta dramat om sexuella transaktioner i den franska adeln till en avlägsen väggmålning bara för att det hände för länge sen. Frears tog för givet att svin är svin om än i skilda peruker.
Med ”Cherie” återvänder han till Frankrike, kostymerna, Michelle Pfeiffer och dramatikern Christopher Hampton.
Men man anar redan under förtexterna att Frears tänker ljuga lite den här gången. Gamla gulnade foton, en berättarröst som talar om de grandiosa kurtisanernas makt under belle époque, dröjande (mycket smakfulla) smekningar av epokens färgöverflöd. Och i centrum alltså den bildskönaste av alla Hollywoodstjärnor, filmad på ett visst avstånd med en softad ton som viskar om efterarbete i datorerna.
Sist rev han av Pfeiffer korsetter, ära, heder utan att tveka och använde hennes bräckliga skönhet med perfekt precision. Här verkar han vilja bädda in henne i gammal blommig parfym och chintz och gör inget för att hjälpa henne med den svåra rollen där alla känslor ska ligga under ytan. Pfeiffer kan allt om att dölja känslor (se Scorsceses ”Oskuldens tid”) om hon får en karaktär att spela med, någon att låta det outsagda vila i.
Men den här Lea verkar ha gått genom femtio år av sexuella intriger i samhällets toppskick utan att ha blivit vare sig upplivad eller känslomässigt korrumperad. Hon kunde praktiskt taget ha framlevt livet som isolerad hemmafru i New Jersey.
Rupert Friend lyckas däremot ge oväntad tyngd och smärta åt oduglingen ”Cheris” nitton år. Den feminina epoken var stilmässigt till männens fördel, visst, men Friend gjorde samma trollerinummer som Albert i ”Young Victoria”. Han är kostymfilmens nya Helena Bonham Carter. Inte lika tekniskt virtuos (ännu), men med samma förmåga att både vara fräckt tidlös och fullständigt hemmastadd i en annan era. Att bryta sig ut ur målningen utan att förstöra den.
Frears och Pfeiffers arbete liknar mer en hötorgskopia av ett sekelskiftesporträtt, som ju doftade Hötorg redan när genren var ny. Man vet att något är fel när inte ens Kathy Bates, världens säkraste birollsskådespelerska kan låta bli att rulla teatralt med ögonen.