Jag såg Leeds United på Elland Road, påsken 1973. En trasig, trist, skitig match mot Sheffield U, 0–0.
På väg ut till arenan slog vi följe med ett par hundra huliganer (skulle det visa sig). I ett typiskt trasigt, trist, skitigt engelskt arbetarkvarter (som de såg ut i mitten av 70-talet) gjorde gruppen halt och spred ut sig. Vi frågade en liten tandlös kille vad som hände: ”Sheffields supportrar kommer den här vägen, we gonna knock them down!”
Det är i dag svårt att förstå att England under 70-talet var en sådan återvändsgränd. Under Margaret Thatchers era, som egentligen började redan 1970, när hon blev utbildningsminister, hårdnade samhällsklimatet ytterligare.
I Tom Hoopers film ”Damned United” (byggd på David Peaces succéroman med samma namn) finns inte många huliganer representerade, men det är i alla andra stycken garanterat trasigt, trist och skitigt. Det är också mycket bra.
Michael Sheen, som Brian Clough, blir en värdig representant för 70-talets England. Han är arbetarklass, han är labour, han är en uppkomling, fylld av äregirighet och revanschism. Han slåss mot etablissemanget, klubbägarna, går till toppen mot alla odds, besegrar sina fiender. Men förblir en pajas i mångas ögon.
Efter att ha tagit Derby från träsket i division 2 till en överraskande ligatitel och framgångsrikt spel i Europacupen lockades han 1974 till storklubben han under flera år ägnat sig åt att kritisera: Leeds United. En av Europas mest framgångsrika klubbar under de här åren, ledd av Brian Cloughs främsta rival och antagonist: Don Revie.
Leeds mixade högt tempo och bra fotbollsspelare med en extremt råbarkad stil, på gränsen till brutal. På Brian Cloughs första träning med Leeds storstjärnor uppmanade han dem att ta alla sina landskamper, sina medaljer och bucklor och slänga dem i närmaste soptunna: ”Ni har vunnit dem på fel sätt, med oschysta medel, med fusk, nu blir det andra bullar.”
Cloughie, som han kom att kallas, fick en 44 dagar lång tränarkarriär i Leeds, sedan fick han foten.
Visst låter det en aning absurt att bygga en filmintrig på dessa 44 dagar, om en fotbollstränare på 70-talet, men det blir en mycket intressant och underhållande historia. Kanske mer underhållande än intressant, vid närmare eftertanke, men definitivt mycket välspelad och absolut mycket sevärd. Michael Sheen är bedövande bra.
Det blir också till ett tidsdokument, om än lite motsträvigt – och i fokus står en rätt ovanlig kärlekshistoria, den mellan Brian Clough och hans ständige följeslagare på tränarbänken, Peter Taylor. Jo, det är en första klassens lovestory, och jag sörjer djupt att Tim Hooper inte tagit mer fasta på den makalösa relationen, utan i stället fokuserat på Brian Cloughs egocentricitet och medieintresse. Och hans patologiska självupptagenhet. Han blev en citatmaskin man antagligen älskade eller hatade.
Brian Cloughs relation med Pete Taylor förblev outredd, närmast mytisk, mellan 1982 och 1990 (när Pete Taylor dog) talade de inte med varandra.
Filmens bästa scen (och det finns mer än en handfull sådana) kan vara när Leeds styrelseordförande på ett stort möte med spelare och styrelse sparkar Brian Clough för sin arrogans. Han säger till Cloughie: ”Who do you think you fucking are?” Och Brian vänder sig om, i dörren, och säger: ”I’m Brian Clough. Brian Howard Clough.” Sedan går han.
Det blir till en originell film om en djupt originell ledare. Stort.