Efter de sammetsögda tonårsvampyrerna i ”Twilight”, som var mer Mitt Livs Novell än ”Nosferatu”, är det skönt med lite brutal blodsugarunderhållning. ”Daybreakers” utspelar sig år 2019 när större delen av mänskligheten blivit vampyrer. Folk åker till jobbet när solen gått ner. De är klädda i kostym, dricker mörkröd latte när de väntar på pendeln och ignorerar uteliggaren som stapplar förbi med skylten ”svälter – behöver blod”.
De ytterst få människor som överlevt jagas och placeras i stora kylrum där de tappas på vätska. På det stora blodproduktionsbolaget arbetar Ethan Hawkes hermatolog med att försöka hitta en syntetisk ersättning. Det är bråttom eftersom matförråden börjar ta slut. Själv är han en snäll vampyr som vägrar att dricka människoblod av etiska skäl. När han kommer i kontakt med en mänsklig motståndsrörelse – ledd av en armborstviftande Willem Dafoe – tvingas han att välja sida.
Visuellt är ”Daybreakers” fantasilös. De stålgrå miljöerna och evinnerliga scenerna där kravallpoliser springer in i byggnader ser exakt ut som ”Blade”-trilogin. Intrigen är också en smula tafatt med övertydliga paralleller till den ekonomiska krisen. Men Ethan Hawke och Willem Dafoe är utmärkta i sina roller, liksom Sam Neill vars företagsledare betraktar vampyrism som en välsignelse eftersom han smittades strax efter att ha fått cancer. Repliker som ”life’s a bitch and then you don’t die” – och en förunderligt vacker inledningsscen där en vampyrflicka begår självmord i soluppgången – gör att ”Daybreakers” gjuter nytt liv, eller död, i den mer än lovligt uttjatade genren.