Det famlas en del i svensk film. Inte här. ”De ofrivilliga” är Ruben Östlunds andra långfilm efter ”Gitarrmongot” 2004. ”Gitarrmongot” var kryptisk. Denna gång visar han bitar av svensk verklighet utskurna med skalpell.
Man kan beskriva det som att Östlund gjort fem kortfilmer som han sedan klippt upp och varvat med varandra. Med sarkastisk humor arbetar berättelserna sig gemensamt fram mot slut man vill slippa se men måste hålla med om framstår som oundvikliga. Ingen kommer undan, alla tvingas dansa folkdansen grupptryckare. Turerna är ibland komiska, ibland sorgliga och groteska. Manuset som Östlund skrivit ihop med producenten Erik Hemmendorff är vattentätt.
I pressmaterialet har berättelserna egna namn. ”60-årsfesten” skildrar ett fyrverkeri som går snett, men där mannen som fått en pjäs mitt i synen halsstarrigt insisterar på att det inte är något problem.
I ”Bussresan” åker människor, däribland skådespelerskan Maria Lundqvist i rollen som sig själv, långfärdsbuss. Det blir tvärnit när chauffören ilsknar till och kräver att få veta vem som rivit ner gardinstången på toaletten.
”Snyggast.se – tonårstjejerna” berättar om två flickor som under en kväll glättigt provar sprit och sin egen sexuella dragningskraft.
I ”Lärarinnan” blir en lärarinna mycket ensam i lärarrummet när hon klandrar en kollega som förgått sig mot en jobbig elev.
”Killgänget” handlar om den årliga killträffen där Leffe blir kladdig och vill leka bög med Olle, som får svårare och svårare att värja sig.
Det finns i princip inga kamerarörelser. I varje scen står kameran orörlig och betraktar, ofta i en position från vilken det är lite obekvämt att titta. Vi förstår vad som händer, men ser inte riktigt.
När den skadade mannen i ”60-årsfesten” röjer i köket är kameran låst vid köksbordet med all den utplockade disken. Den där ”efter festen”-stunden vi alla känner igen gestaltas genom att vi hör ljuden av hur han stökar runt, och då och då ser händerna komma för att plocka mer glas och tallrikar till diskmaskinen. När något så händer upptäcker vi att det räckte med att visa just den lilla biten av köket för att all dramatik skulle komma fram.
Man kan fundera över varför Östlund inte låter oss titta närmare. Är det så vi ofta ser verkligheten? Vi förstår när det händer något som inte borde hända, men kan välja att säga oss att vi inte riktigt får hela bilden, och nog ska fortsätta att hålla oss utanför.
Oavsett vad man läser in i greppet fungerar det. Uppställningarna får åskådaren att koncentrera sig och anstränga sig för att komma närmare alla jobbiga situationer, som då Olle jagas genom en åker av Leffe och vi är så långt bort att personerna nästan bara är prickar i den vajande säden.
Svensk film håller sig ofta ängsligt fast i närbilder. Det är lysande att någon med eftertryck visar hur väl det fungerar att dra sig tillbaka när det blir som mest dramatiskt.
Ett villkor för att Östlund och Hemmendorff och fotografen Marius Dybwad Brandrud ska kunna hålla distansen är att det som utspelar sig i bilderna har slagkraft som når fram även när gestalterna är nästan anonyma. Filmens form är asketisk men konflikterna är handfasta och enkla. Spelet och dialogen har dokumentärkänsla.
Den nyskilda föraren i långfärdsbussen gör en orolig redan när han försöker ställa sig in hos den unga blonda guiden, och okänsligt citerar lappen hustrun lämnade efter sig: ”Jag har tagit med mig barnen. Vi har lämnat dig och bla, bla, bla.”
Han utvecklar sig till en studie i den vidrigaste sortens småpåve, övertygad om att hans jobb egentligen är svårare än en pilots. Redan chaufförens beklämmande, uppblåsta babbel är en sorts förtryck av den nittonåriga guiden, som måste lyssna.
Östlund och Hemmendorff är skickliga på att hitta de där obehagliga stunderna då någon sätter sig på någon annan på ett sådant sätt att det inte går att protestera. I en scen ska den uppstudsiga lärarinnan med famnen full av böcker in genom en dörr – Östlund visar hur man öppnar en dörr för en kollega exakt så mycket att det säger hur jobbig man tycker att hon är, utan att det blir öppet oförskämt.
”De ofrivilliga” är ett brakande genombrott. Till och med den eleganta affischen utmärker sig.
Det finns en fråga som kommer att vara olika stor för olika åskådare: Varför berättar Ruben Östlund om dessa öden? Grips han av dem? Roas han? Fascineras han, likt en entomolog som studerar skalbaggar?
Det är uppenbart att Östlund anstränger sig för att iaktta, utan att säga sin egen mening. Fast det finns andra iakttagare – Robert Bresson, Stanley Kubrick – som på många sätt förblivit gåtor för publiken, men ändå förmedlar känslan av att varje bild för dem har en djup betydelse.
Var det något jag hade velat känna mer av i denna film, som ändå är så stark, var det regissörens eget temperament. Så bestämde jag mig för att strunta i det; jag tror det var busschauffören, ”De ofrivilligas” egen biskop Vergérus, som besegrade mig.