Politikern Servet, en man med tvivelaktig moral och vacklande karriär, råkar köra ihjäl en man vid en vägkant en natt. Han låter sin chaufför Eyüp, som var ledig under olycksnatten, ta skulden – och straffet – för en rundlig summa.

Medan Eyüp avtjänar sitt ettåriga straff blir stämningen sämre på hemmaplan, spänningen växer mellan hustrun och tonårssonen. De går varandra på nerverna i den slitna lägenheten, granne med en bullrig järnväg. När frun söker upp sin mans arbetsgivare för att be om ett förskott av blodspengarna sätts en kedja av destruktiva händelser i gång.

Den sparsmakade turkiske regissören Nuri Bilge Ceylan är, som man kan läsa i intervjun här intill, något av en A-festivalfavorit men har knappast blivit en kiosk­vältare på biograferna. Desto mer spännande att han introduceras i Sverige i samband med att hans tredje och formmässigt helt briljanta långfilm får biopremiär.

Ceylan är en bekantskap som ställer krav på sin publik.

”De tre aporna” är dock hans mest tillgängliga film hittills, även om den bär samma dröjande, lågintensiva berättande som hans tidigare filmer. Själv har han sagt att han denna gång ville testa att låna melodramatiska element hämtade ur de populära turkiska filmer som är stapelvara på biograferna i Istanbul och runt landet. Och mixen mellan melodram och tystlåtet moraldrama är faktiskt inte så dum, i synnerhet inte som skådespelarna (särskilt Hatice Alsan som spelar modern och Ahmet Rifat Sungar som spelar sonen) har superutstrålning.

Men det som verkligen gör Ceylan till en regissör i toppklass är hans osvikliga känsla för stil. De sepiafärgade, utfrätta bilderna, den avancerade bildbeskärningen och den stilfulla ljussättningen av framför allt ansiktena (den sistnämnda har Oscarsklass) gör snart sagt varje ruta till något som skulle passa i de trendriktigaste modemagasinen. Ljudet – avsaknaden av musik till förmån för känslo­bärande ljus som andetag, knirrande dörrar, snyftningar, åska – gör upplevelsen än intensivare. Sammantaget en estetisk attityd som imponerar stort och där elegansen aldrig blir självmedveten eller sviker andemeningen i historien för en sekund.