Det är bara ett litet turkosblått fladder i ögonen och en rar dragning på munnen som tyder på att det finns en människa inuti Channing Tatums kroppshydda. Solbrännan ligger liksom ovanpå ansiktet och skymmer det. Rörelseförmågan är starkt begränsad av de jättelika musklerna. Albert Engströms abc-bok fladdrar förbi i medvetandet: ”K. Kroppen är den största delen. Med ett litet hål för själen.”
Ändå är Tatum behållningen av Lasse Hallströms romantiska drama ”Dear John”. Hans pansar är det enda motståndet i en i övrigt friktionsfri historia. Det mest dramatiskt tacksamma elementet i hela filmen.
Han spelar John, en ung man med förflutet som bråkstake som fått sin uppfostran av en ensamstående, autistisk far och av arméns specialstyrkor. Han är på permission hemma i South Carolina när ödet plötsligt drabbar honom i form av den vackra överklassflickan och fina, nej perfekta, människan Savannah. Djup kärlek uppstår och sedan rasar två torn i New York och ingenting blir som det var tänkt.
Man vänjer sig vid Hallström. Sedan jag blivit tvångsmatad med hans Bullerbyfilmer och har sett hur väl till mods ett barn blir av dem så skjuter jag inte ifrån mig de softade öppningsbilderna på soldisiga vågor och gräskantade klitter, på Channing Tatum som surfar i motljus. Jag kräks inte ens när Amanda Seyfried tappar sin väska i vågorna utan förklaring och Tatum dyker fyra meter rakt ner från en brygga för att plocka upp den.
Jag har helt enkelt börjat förstå Hallströms diskreta power och insikt i unga människor. Inte i deras lidande och kamp utan i deras lojhet och soldruckenhet. I den guldfjuniga sorgen.
Man hade nog kunnat se en hel händelselös film om John och Savannah på South Carolinas vackra stränder med viss behållning. Problemet här är att det händer väldigt mycket. Krig, cancer, autism, 11 september, mer krig, mer autism, skottskador och ett par döda huvudpersoner. Fantastiskt material att gråta över som Hallström har detroniserat med sin lugna, mysiga rytm.
Krigets främsta funktion i filmen verkar vara att få bort John från internet och mobiltäckning så att han och Savannah får skriva brev med penna på papper. Varje dag i ett år. Tills en dag John får det oundvikliga brevet …
Syftet med en snyftare är att man ska få gråta. Tårar kommer när stor kärlek möter till synes oöverstigliga hinder och övervinner dem. John och Savannah väljer bort varandra av altruism och pliktkänsla. Det är inte lika effektfullt. Dessutom är Amanda Seyfried, trots skicklig hantering av alla slags känslor, inte övertygande som god. Hon har kontroll på ett sätt som omöjliggör en historia om omöjlig kärlek. Stark på ett sätt som försvagar kärleken.
Men Hallströms gåva till Amerika är inte kvinnoporträtten utan hans otvunget gestaltade känsliga pojkar och män. Berättelsen om John, hans bakgrund, hans pappa och hans kärlek, är gripande. Om man bara någorlunda hade anpassat manuset till Johns kroppsliga och själsliga begränsningar, om man hade valt hans perspektiv och inte tillåtit publiken att förstå mer än han förstår när han förstår det, så hade det varit betydligt svårare att hålla tillbaka tårarna. Någorlunda räcker det för en snyftare. Vi gör så gärna halva jobbet själva, om vi får en chans.