Om man tänker sig historien som en galax där mindre planeter grupperar sig kring några stora solar så är Elisabet I en sådan sol. Allt som omger henne och hennes tid, leder upp till henne och strålar ut från henne får en speciell laddning och lyster.
Det är därför ganska svårt att misslyckas med berättelser som har någon beröring med Elisabet I.
I ”Den andra systern Boleyn”, som handlar om de halsbrytande sexuella intrigerna kring hennes pappa och mamma, Henrik VIII och Anne Boleyn, dyker Elisabet själv inte upp förrän i filmens slutbild. Men inåkningen på den lilla rödlockiga treåringen i högt gräs räcker för att man ska få den där hisnande känslan av att ha varit med när historia skrivs. Trots att man i själva verket har tittat på en härva av lögner i en ganska klumpfotad kostymsåpa.
Peter Morgan (”The Queen” och ”Last King of Scotland”) har skrivit manus efter Philippa Gregorys roman om de två systrarna Boleyn som konkurrerade om kungens gunst. Och både han och regissören Justin Chadwick har varit chiclit-tonen trogen.
Den blonda, sensuella och godhjärtade Mary (Johansson) och den skarpa, attraktiva brunetten Anne (Portman) verkar ständigt ackompanjerade av frasande siden, klapprande hästhovar, pärlande bäckar och beundrande sus. De gråter systerligt ut i varandras famn med blottade axlar, delar intima kvinnliga hemligheter för att i nästa ögonblick såra varandra dödligt.
Regissören Justin Chadwick går så långt i sin vilja att behaga en kvinnlig publik att han låter det mörkhåriga, melankoliska sömnmedlet Eric Bana, med kraftfull torso, spela den egentligen feta, rödhåriga, blodtörstiga och poetiska Henrik VIII. Han glömmer att kvinnors idé om skönhet inte nödvändigtvis är så förutsägbar och att sexighet är något en bra skådespelare kan spela, oavsett utseende.
Men stoffet är hett och Morgan lyckas få med så pass många, trassliga och ofta oväntade turer att det känns som historia även när skrönan tar över.
Framför allt har han satt fokus på adelns krassa människohandel – kroppar mot titlar, titlar mot pengar, pengar mot barn etcetera – utan att vare sig förfalla till anakronistisk moralism eller frustande skratt.
Drottning Katarina av Aragonien får sitt sista i raden av missfall och kungen börjar se sig om efter en älskarinna. Flickorna Boleyns pappa (Mark Rylance i filmens intressantaste rolltolkning) och morbror (en iskall David Morrissey) har bestämt sig för vem det ska bli: den bångstyriga Anne. Transaktionen diskuteras utan de vanliga emotionella överslagen, vare sig iskallt eller med bristande hjärta utan ganska vardagligt och småängsligt, som om det handlade om att sälja en omtyckt men besvärlig häst.
Anne är för kaxig för kungens smak och det blir i stället lillasyster Mary som, med sin nya makes slappa godkännande, skickas till hovet för att värma hans säng. Förhållandet blir oväntat ömt och hallickfamiljen stiger snabbt i rang.
Tills Anne kommer tillbaka från en tid vid franska hovet med inget mindre än tronen i sikte.
Men vem av systrarna är egentligen titelns ”andra”? Morgan, Johansson och Portman håller elegant liv i frågan ända till slutet. För det här är det slags film som har fått liv trots regissörens uppenbara valhänthet och brist på rytmkänsla och materialets ytlighet. För att författare och skådespelare har bestämt sig för att försvara sina karaktärer mot alla odds.
Johansson har den ovanliga förmågan att kunna spela mild och god utan att bli passiv och axlar den rätt förljugna bilden av Mary med stort allvar (den verkliga Mary lär ha varit berömd för sin promiskuitet vid både det engelska och det franska hovet. Här framstår hon som en andlig syster till Fausts Gretchen). Och Portman går hela vägen med sin betydligt mer komplexa karaktär. Lite blek som ung hetsporre, men desto mer imponerande som den vuxna Anne: häxdrottningen som förändrade Englands historia för alltid (och till det bättre) innan kungen lät hugga av henne huvudet. Portman vägrar att välja om hon ska gestalta den berömda drottningen som ondskefullt kvinnodjur, protofeminist eller bara en liten förtvivlad flicka som vill ta sig ur ett förutbestämt sexslaveri. Hon kör alla tolkningar på en gång och går i land med det.
Det finns en poäng med de här klichémättade kostymdramerna, även när de förvanskar historien och reproducerar vår egen tids schabloner. En seriös version av samma historia med en riktigt ful och sexig skådespelare i kungarollen skulle visserligen ha långt mer rättvisa åt den råa tidsåldern. Men såna här filmer är som skillingtryck. Håller gamla berättelser levande i historielösa tider, lägger till och drar ifrån lite, men berättar ändå, för en stor publik, att det en gång fanns en helt igenom fascinerande kvinna som hette Anne Boleyn. Har man väl hittat den planeten så kan man själv leta sig fram till planetsystemets centrum, kanske på andra, mer oväntade vägar än de linjärt patriarkala.