Ännu en övermöblerad barnfilm. Ju mer möbler och kostymer som klämts in i en barnfilm, desto färre idéer brukar där finnas. ”Den magiska leksaksaffären” är det grällaste som sprungit in på en bioduk sedan Michael Myers var trollande kisse i ”Katten” 2004.

En dubbad Dustin Hoffman gör den pigge men 243-årige innehavaren av en magisk leksaksbutik, fylld från golv till tak med karamellfärgade prylar som hoppar, snurrar och flyger på ett planlöst sätt. Natalie Portman är bedårande biträde, på plats för att le förtrollat.

Det finns någon genant historia om att Hoffman tänker lämna jorden och Portman måste hitta magin i sig själv för att inte butiken ska dö, men Zach Helms huvudsakliga strategi är att fylla bilden med så mycket prylar att det i nittio minuter kan avleda en juniorpubliks uppmärksamhet från det faktum att skådespelarna mest står stilla och pratar.

Med till och med en levande zebra inpressad finns knappt plats för Hoffman att röra sig, där han står i lila kostym och mässar med zeppelinare susande runt öronen. Pryllusta är vad han och filmen säljer. Hoffman må viska om magi; de packade hyllorna vrålar FYLL KASSARNA! Var är Nina Björk när man behöver henne?

Se om ”Horton” i stället!