Ja. Jodå. ”Det enda rationella” väcker sympati. Men det är inte mycket till film. Det är inget fel på uppslaget. Rolf Lassgård spelar trygge, präktige Erland, pappersbruksarbetare som på fritiden tillsammans med hustrun May (Stina Ekblad) håller ”äktenskapsskola” i kyrkans lokaler.

Erlands beskäftigheter fastnar i halsen när han och vännen Sven-Eriks (Claes Ljungmark) hustru Karin (Pernilla August) ohjälpligt faller för varandra. Erland samlar de inblandade till en dyster konferens. Vad Karin och han upplever, slår han fast, är en passion. Den kommer att gå över. Så nu när de bedragna May och Sven-Erik inte vill vara utan sina respektive, varför inte alla flytta ihop – Erland och Karin tar sovrummet – i väntan på att passionen ska ”ebba ut”?

Det är det enda rationella.

Jörgen Bergmarks debutfilm är förstås en drift med svensk ingenjörsanda och tron på att förnuftets röst alltid ska ljuda starkast. Med lite eftertanke, hoppas huvudpersonerna, ska denna förtretlighet kunna hanteras. Som Rolf Lassgård formulerar det med allra bredaste, varmaste Lassgårdleendet: ”Det är ju trots allt bara känslor.”

Manuset är skrivet av Jens Jonsson som förra året långfilmsdebuterade med ”Ping-pongkingen”. Dialogen är full av sådana lustmord på överslätandets ädla konst. Församlingsprästen lyssnar mållös på Mays förklaring till de nya familjeförhållandena: ”Vi har hamnat i en lite knepig situation, men” – ett käckt leende skruvas till – ”vi håller på att ta oss ur den.”

Dialogen är precis, och det bästa i ”Det enda rationella”. Där finns kvalitet. Men iscensättningen är tyvärr lika glanslös som Erland. Det ska förvisso handla om bleka, tafatta svenskar som kramar kaffekopparna som små livbojar när de måste ut på umgängets ocean. Men ska man härda ut med sällskapet krävs ändå att regissören fångar någon sorts platthetens poesi. Här är det som om rollfigurernas banalitet blir förevändning för en iscensättning där allt är beskedligt och lagom.

Vi forslas runt mellan själlösa miljöer, kyrkan, bruket, Erlands och Mays opersonliga villa, om och om igen fotograferade på samma sätt. En bild på Sven-Erik stirrande rätt ut från sin kudde används för att göra klart att han har svårt att sova när han vet vad som försiggår i Erlands och Karins sovrum. Den bilden återkommer ett par tre gånger.

Bristen på variation gör ”Det enda rationella” entonig. En scen är utformad med mer glöd, den där Lassgård och August för första gången ger efter och kastar sig över varandra. Jörgen Bergmark använder en stor, tom parkering där paret råkar stöta samman. De försöker först att i anständighetens namn åka var och en till sitt, men i en uppifrånbild visas hur Erland med hela parkeringsplatsen till sitt förfogande ändå kör in i en shoppingvagn. Efter den uppvisningen av kontrollförlust inser bägge att de inte har en chans att hålla emot.

Spelet är bra, fast det är sällan skådespelarna som Lassgård på parkeringen får stöd i form av någon oväntad användning av bild och miljö. När de är småaktiga är de trovärdiga, men för en sådan replik som ”Det känns som om jag höll på att slitas isär” – Lassgård framför kaffebryggaren – finns ingen resonansbotten.

Det finns tanke i ”Det enda rationella”, det finns ambition, men det finns inte mycket film där uppe på duken.