I går läste jag en bloggkommentar om mig själv, min person, mitt jobb. Jag brukar inte direkt frossa i det, men jag försöker ändå ha lite koll på vilka som ligger och prickskjuter från långt håll. Kommentaren var inte direkt elak, jag kan vara värd mycket värre, den var – infam. Den var skriven av Per, på bloggsvenska: En tjock, mustaschprydd, medelålders, obegåvad, illaskrivande man (utan attityd) som liknade en tv-krönika jag skrivit vid ett ”kåseri”. Han tyckte att det var en riktig bredsida. Min text handlade om årets ”Julkalender”.
På kvällen skulle jag gå och se Michael Hanekes film, ”Det vita bandet”. Kände mig plötsligt helt säker på att Per skulle vara med i den. Och det var han.
Per hade kommenterat en text av en annan tv-bloggare, Kjell. Kjell hade i en artikel i en gratissutdelad tidning (Metro) vid två tillfällen citerat mig. Bägge citaten var falska, påhittade. Ungefär som man tror sig kunna minnas en sak, men minns fel. Och så citerar man nästan helt rätt – men allt blir galet ändå. Eftersom det får mest och bäst effekt då.
Per, som är en tillbedjare av Kjell, skrev en beundrande kommentar.
Per hade givetvis aldrig vågat skriva till mig, eller ringa. Eller klappa mig på axeln en dag på stan och säga: ”Hej, det är jag som är Per”. Kjell skulle heller aldrig våga ringa. Eller skriva. De tillhör den hukande generationen.
Michael Haneke har alltid med Per och Kjell i sina filmer. I ”Det vita bandet” tillhör de den generation under 1900-talet man känner mest skräck inför. Den tysta majoriteten. Med betoning på Major.
Min kollega Kerstin Gezelius skrev häromveckan, i den här tidningen, allt det som någonsin behöver skrivas om Michael Haneke, hans filmer, hans estetik, politik etc. Hon beskrev utförligt den kluvenhet man känner inför honom och hans verk. Och hur den känslan kan förändras, flukturera, helt vindkantra.
Jag har under 20 år både beundrat och föraktat hans stil, känt attraktion och avsky. Nej, jag överdriver inte. Förakt och förtjusning.
Och som jag har letat. Långt inne i mig själv, i det barn jag var, i den jag är nu, i min egen politiska undfallenhet, i min fascination för våld, i min historiska ensamhet.
Kan inte ni också minnas små fragment av jävligheter ni begick som barn? Och fundera över: Var kom det ifrån? När föds tanken på att pröva om en spindel fungerar också på fyra ben? Och vad händer med en liten kattunge om man håller den ganska länge under vatten? Sprattlar den liksom till?
”Det vita bandet” utspelar sig i en tysk by under 1910-talet, förkrigstid. De flesta som sett någon av Hanekes filmer skulle också kunna kalla det för istid. Han förebådar alltid något – och han förebrår många. I ”Det vita bandet” finns nästan inget levande, bara dygd, regler, religion, konventioner, klasstänkande, förträngd, förtryckt sexualitet. Här finns faktiskt en god man, han försvinner sakta ut i periferin – jag skulle ändå inte ta gift på att inte också han stod med armen rakt ut och skrek i januari 1933.
Han dukar nämligen också under för sin egen feghet, han står upp lite halvhjärtat, när det verkligen gäller sviker han.
Michael Hanekes julfilm (!?) beskriver inte en förlorad generation, eller en lurad, bedragen eller förrådd generation. Han beskriver en beskuren generation. En snålt beskuren, plågad generation utan medkänsla. Den är inte född hämndlysten, men den blir.
Och vilken hämnd den tar.
Det får vi nu tyvärr inte se, Haneke vill inte bli för tydlig eller uppenbar, han gläntar bara på dörrarna, vi får själva bestämma om vi vågar oss in eller inte. Men vi känner ju till Tysklands historia.
Ibland är det som om han läste högt ur en notis, en tidningsnotis, en historisk bisats bland miljoner bisatser: I den lilla byn härskar baronen, prästen, förvaltaren, doktorn, läraren. En rad bestialiska våldsdåd tar strypgrepp på både byborna och biobesökarna. Det är magiskt, magnifikt iscensatt, skrivet, spelat, uttryckt. Det är barbari med förälskat ansikte. Några fantastiska skådespelare!
Jag kan också mer än väl förstå dem som utbrister: Detta är mer än vad jag vill se, mer än vad jag någonsin bett om att få se. Mer än jag klarar. Jag skulle aldrig någonsin kunna sänka mig ner till att fråga: Har Michael Haneke egna barn?
Har Michael Haneke egna barn?
Barn och unga spelar ofta roll i hans filmer, offer och förövare, oftast förövare. Plågoandar, barnamördare. Kanske finns det ändå något rent befriande i hans letande, att han så metodiskt börjar söka i ena änden för att extremt långsamt ta sig till den andra.
Och vem är jag i den här jävla soppan? Skönt är i alla fall att veta att Per och Kjell är på den andra sidan.