Skolövning slutar i blod.
För fyrtio år sedan genomfördes ett experiment i en amerikansk skola. Historieläraren Ron Jones demonstrerade hur villigt en skolklass absorberade nazistisk praktik trots elevernas övertygelse om ”att det aldrig kan hända här”. Han häpnade själv över resultatet och beskrev det i boken ”No substitute for madness”.
Om ”Die Welle” inte haft det pedagogiska experimentet som utgångspunkt hade Dennis Gansels förflyttning till dagens Tyskland framstått som otrolig.
Iklädd Ramones t-tröja och skrålande till ”I don’t care about history” gör han entré, den populäre historie- och idrottsläraren Rainer Wenger (Jürgen Vogel). Det är projektvecka i skolan och autokrati/diktatur faller på hans lott.
Det finns inte tid för att vara finstilt. Filmen levererar mer effektivt yttre tryck i stilig bredbild än någon djupare insikt. Dag för dag rekapitulerar den klassens villiga förvandling till en disciplinerad och uniformerad kår. Under namnet ”Die Welle” driver eleverna sig själva mot alltmer aggressiv sekterism.
Dramat ändar inte helt oväntat i en större tragedi än i verklighetens föregångare, de unga skådespelarna övertygar, allt från den alltmer skeptiska Karo (Jennifer Ulrich) till den faderstörstande Tim (Frederick Lau) som i Die Welle till sist finner en tillhörighet.
Och som didaktisk påminnelse om att det nog ”kan hända igen” tjänar filmen sitt syfte, inte minst genom Vogels porträtt av läraren fylld av social revanschism och i frestad av ledarrollen han tar sig.