Ytterst få filmer lyckas framkalla både skratt och kalla kårar utan att bli larviga. Näst efter Roman Polanskis ”Vampyrernas natt” och John Landis ”En amerikansk varulv i London” är mästerverket i genren Sam Raimis lågbudgetfilm ”The evil dead” från 1981 och dess spektakulära uppföljare, eller snarare remake, ”Evil dead 2”.
I den åker ett ungt par till en stuga på landet där de väcker skogens slumrande ondska. Hjälten slåss med motorsåg mot häxor, zombier och demoner. Det är skojigt, men under den burleska splattern vilar en hotfull domedagsstämning à la HP Lovecraft.
De senaste 15 åren har Sam Raimi gjort snällare filmer. Framgångarna med ”Spider-man”-trilogin gav honom en stämpel som solid actionregissör, men den vilda kreativitet som präglade hans tidiga verk nöttes bort. Efter den lika filmbolagsstyrda som oinspirerade ”Spider-man 3” fick han lust att göra något småskaligt, där han slapp kraven som ställs på en barnvänlig blockbuster. Sam Raimi återvände till sina rötter och satsade på skräck. Resultatet är ett fulländat stycke komisk fasa. Hans bästa film sedan ”Evil dead 2”.
”Drag me to hell” är inte patologiskt vidrig likt ”Hostel”, ”Saw” och annan typisk nollnolltalsskräck. Den påminner snarare om tv-serier som sextiotalets ”Twilight zone” eller nittiotalets ”Tales from the crypt”, som innehöll lekfulla men genuint obehagliga historier med överraskande slut.
”Drag me to hell” handlar om Christine, en ambitiös kvinna som arbetar på bank. Hon konkurrerar med en dryg streber om att bli biträdande chef och bankdirektören förklarar att den som får jobbet måste vara beredd att fatta svåra beslut. Därför säger hon nej när en tant kommer in och ber om anstånd med betalningen på huslånet. Tanten blir hemlös och hämnas genom att kasta en förbannelse över Christine.
Om tre dagar kommer Lamia, en demon känd som Den Svarta Geten, att släpa henne till helvetet.
Mitt i finanskrisen njuter nog många av att se bankanställda råka illa ut. Men det är omöjligt att inte fatta sympati för Christine, rart spelad av Alison Lohman, som sliter hårt på jobbet, nonchaleras av sin pojkväns snobbiga föräldrar och skäms för sin bonniga bakgrund. Hon är blond, rosenkindad och godhjärtad. Ett litet moraliskt snedsteg är allt som krävs för att hon ska slungas in i en mardröm.
Christine dränks i näsblod, larver och balsameringsvätska, hon mörbultas av en poltergeist, spyr flugor, brottas med ett lik i en lerig grav och jagas av tantens näsduk (att Raimi lyckas få en liten, broderad tygbit att bli otäck, mitt i fyrverkeriet av chockscener, är djupt imponerande).
Filmen påminner förstås om ”Evil dead”. Samtidigt förmedlar Alison Lohman en så övertygande paranoia att hon känns som en olyckssyster till Catherine Deneuve i ”Repulsion”.
I majnumret av tidningen Empire sa Sam Raimi att ”Drag me to hell” inte var en speciellt intelligent film. Han beskrev den som en ”goofy spookhouse ride”. I så fall är det den mest underhållande tur jag någonsin åkt med ett spöktåg. Raimi bygger ett helt tivoli av fasansfulla attraktioner och får kameran att rusa mellan dem likt en unge som käkat för mycket sockervadd. Trots det tappar han aldrig greppet om historien som blir mer gastkramande för varje minut.
”Drag me to hell” ger oss Sam Raimi i sitt absoluta esse. Han leker med skuggor likt en tysk tjugotalsexpressionist. I stället för att visa demonen, och riskera att sabba mystiken, låter han konturerna av ett gethuvud framträda på en vägg och ett par klövar skymta i springan under dörren.
Han förstår också att inga övernaturliga väsen är lika otäcka som en tant med smutsiga löständer. Scenen där Christine brottas med den sura kärringen inuti en bil är filmens fnissiga tour-de-force. Särskilt när häxan försöker bita bankbiträdet, trots att löständerna har ramlat ut, och trycker sitt slemmiga tandkött mot hennes ansikte i en grotesk kyss.
Sam Raimi har just inlett arbetet med ”Spiderman 4”. I en bättre värld skulle han inte slösa bort sin talang på det sättet utan fortsätta att ge oss vidunderlig skräck som ”Drag me to hell”.