En gång var Farah Diba drottning av Iran. Vad hände henne efter revolutionen? Nahid Persson Sarvestani får svar – som också handlar om filmarens eget liv som landsflykting.
Det är förstås inte en slump att ”Drottningen och jag” av svensk-iranskan Nahid Persson Sarvestani har premiär samma vecka som Iran firar trettioårsminnet av den islamiska revolutionen: den som störtade den västvänlige schahen och förde ayatolla Khomeini hem i triumf från exilen i Paris. Resten är, som det heter, historia: en regim styrd av mullor och statsreligion.
För drottningen i filmens titel är naturligtvis Farah Diba, schahen av Irans undersköna gemål, som med sina fem barn en gång var ett lika begärligt villebråd för kändispressen som någonsin Diana, Silvia eller nutida Hollywoodroyalty med ett idelt ädelt entourage av dekorativa barn på armen.
Det är alltså denna kvinna som Nahid Persson Sarvestani sökt upp och lyckats ställa framför kameran. Fast inte utan problem, och därför också ordet ”jag” i filmens titel. Här redovisar hon inte bara sin egen exil, som komplement och kontrast till drottningens, utan också att filminspelningen ideligen stötte på patrull. Som när Farah Dibas nitiske privatsekreterare snokat upp att regissören som ung hörde till de grupper som revolterade mot schahen och därmed, med drottningens ord, hör till ”fiendelägret”.
Persson Sarvestani gör alltså en dygd av nödvändigheten. Hon redovisar sin egen privata resa genom nutidshistorien, men också filmens tillkomstprocess och mest grundläggande förutsättningar: kommer hon verkligen att kunna ställa de tuffa frågorna, exempelvis om korruptionen och fängelsetortyren under schahens regim?
Fast det är med glitter och glamour regissören väljer att öppna sin film, från schahens lyxiga kröningsceremoni: sammetsbeklädda vagnar och monarken med sin drottning i mink, juveler och långt släp. De färggranna arkivbilderna sammanfaller med barnets blick, lilla Nahid för vilken Farah Diba var en sagoprinsessa.
Också det som följer är ett slags arkeologiskt arbete i det arkiv av rörliga bilder som numera alltmer sammanfaller med de offentliga och privata minnena. Fascinerande bilder av en mycket ung Farah som uppvaktas av den dåtida prinsen. Tevereportage om demonstrerande Khomeinianhängare på Teherans gator. Gisslandramat på amerikanska ambassaden i Teheran 1979. Schahens flykt, liv och död i ett antal länder i väst.
Och, som sagt, mitt i allt unga Nahid i en alltmer kringgärdad tillvaro som slutligen, när hennes bror hängts sjutton år gammal, tvingar henne i landsflykt.
Men Farah Diba då? En sammansatt människa, minst sagt. Å ena sidan till slut villig att lyssna på argument från regissörens sida, och till och med låta sig utmanas av situationen. Det är helt enkelt intressant, påpekar drottningen, att göra en film om två människor med så motsatta politiska synpunkter men ändå med en bakgrund som de i viss mening delar.
Farah Diba bjuder kort sagt på sig själv, delvis måhända på kalkerad vinst men lika gärna på ren förlust. Det är inte så lite denna rättframhet som gör att man låter sig förföras – detta är uppenbarligen en tänkande människa, dessutom utrustad med en förödande karisma. Människan är kort sagt sympatisk och, det ska inte förnekas, oerhört vacker. Man glor.
Å andra sidan kan hon lika gärna hålla distansen och upprätthålla det som hon menar är hennes historiska roll: att förbli en kunglighet i exil, för sina landsmäns skull. Här har regissören också fångat talande scener med välbärgade iranier i diasporan, sådana som är villiga att hosta upp 50 000 för att få närvara vid Farah Dibas bankett.
Det är sådant som gör att man mer än gärna förbiser en och annan kantighet. Nahid Persson Sarvestanis film är helt enkelt oupphörligt fascinerande.