Gigi väntar på att Conor ska ringa, men han ringer Anna i stället, som i sin tur flörtar med Ben, som i sin tur är gift med Janine, fast han aldrig riktigt ville, vilket har gjort henne neurotisk besatt av ärlighet, vilket smittar av sig på hennes arbetskamrat Beth, som efter sju år börjar misstänka att hennes älskade Neil också har något att dölja eftersom han inte vill gifta sig. Under tiden har Gigi blivit vän med cynikern Alex, som har gett sig fan på att åtminstone en flicka i stan ska vakna ur sitt romantiska töcken och fatta att om en kille inte ringer så är han inte intresserad. Men varför har han valt att frälsa just Gigi?

Aptitretande som en påse smågodis är de, sådana här filmer. Raden av glamorösa skådespelare och den närmast zenbuddistiskt klarsynta engelska titeln – den påminner om skylten bakom bardisken på restaurant Peppar där det stod ”Vägen från spriten” med en pil mot dörren – har väckt förväntningar.

Men i stället för en färgstark godistårta får man en skrynklig påse med bara de tråkigaste godisbitarna kvar.
Problemet är inte att det är ytligt, lättsamt och traditionellt. Problemet är att det är oglamoröst, tungfotat och tevemässigt.

Hur gör man för att plocka glansen ur Connellys svarta hår, för att frånta Aniston hennes humor, för att göra den smartsexiga Johansson till en dumpudding? Och hur tror man att man kan förvandla ett ögonblicks zenbuddistisk insikt till en trasslig, sårig, känslig och rolig relationsfilm? Själva poängen i Alex tunga argumentation är att kvinnor måste lägga ner sin dramahunger om de ska bli lyckliga. Inte världens mest inspirerande utgångspunkt för två timmars dramatik.

Men precis som med porrfilm står själva frestelsen för 90 procent av en rom coms marknadsvärde. Genomförandet kan vara nästan hur mekaniskt som helst, bara filmerna slutar med ett cum shot/bröllop. Humor och glamour behövs inte om man har kända namn och en bra titel. Det spelar ingen roll vad kritiker eller vänner säger. Den som känner begäret kommer att köpa en biljett.

Det enda som andas lite film och rörelse är Ginnifer Goodwins Gigi och hennes scener med Justin Longs Alex. Om filmen, som bygger på Greg Behrend/Liz Tucillos bästsäljare, hade vågat koncentrera sig på bara deras krig och kokat ner de andras relationer till bihistorier i marginalen hade det börjat likna något. Om Hollywood kunde sluta försöka få med allt och hela världen i varje liten film (och se till att alla blir förstådda och förlåtna) så kunde man kanske få ha kul på bio igen.