Efter ”Abba the movie” och ”Ebba the movie” (om Ebba Grön) är det nu tredje gången gillt med ”Ebbe the movie”. För oss som följde Ebbe Carlsson-affären mer eller mindre uppmärksamt när det begav sig, i efterdyningarna av Palmemordet, kan det tyckas som ett helt dödfött projekt. Vem i all världen vill se en politisk dokumentär i långfilmsformat kring ett så grundligt uttjatat tema?
Slutsatsen kunde inte vara mer felaktig. Karin af Klintbergs och Jane Magnussons film är oerhört drivet berättad, informativ och bitvis lika bitsk som den är rolig.
Här ges framför allt ett personporträtt av en närmast osannolik politisk gestalt som tar sig fram helt på egna vägar, och här ges inblickar i historien bakom hur Ebbe blev Ebbe. Svaret är egentligen självklart: han var Ebbe redan från början. Som då han som barn gladeligen på eget bevåg gick till doktorn för huvudvärk, med påföljden att föräldrarna misstänktes för grav vanvård.

På samma sätt tog han sig fram senare i livet, utan att fråga efter vare sig kontext eller konsekvens. Inte undra på att det kunde gå hett till i spåren av hans framfart. Som det famösa exemplet från KU-förhören som givetvis ingår i filmen, när Carl Lidbom avfärdat Anders Björcks frågor som ”trams”, och får till svar att ”Du ska veta hut när du är här!”

För den som till äventyrs ändå trodde att Ebbe Carlsson-affären framför allt handlade om en bokförläggare och privatspanare som hade lyckats tillskansa sig otillbörligt inflytande i Palmeutredningen kan här meddelas att det rör sig om ett grundligt misstag. Dokumentären visar övertygande att affären i lika hög grad gällde konstitutionsutskottets otillbörliga behandling av frågor som låg utanför dess jurisdiktion. Idéerna om en homosexuell konspiration, till exempel, hör knappast hemma i de senaste decenniernas svenska offentlighet. Att en sådan diskussion faktiskt på allvar kunde föras i KU, med det mediedrev som följde, ter sig tjugo år senare lika daterat som främmande.

Men där finns samtidigt en närmast svindlande undertext som berättar om maktfullkomlighet och maktmissbruk inom svensk socialdemokrati. Att Ebbe från början lyckas ta sig fram får nog främst tillskrivas sammanhållningen inom rörelsen: en för alla, alla för en. Det gör också att obenägenheten att erkänna de misstag som så småningom måste ha blivit uppenbara för alla och envar måste ha varit stor.

Filmen tar heller inte ställning, utan nöjer sig med att beskriva sakförhållanden som utifrån kan framstå som närmast obegripliga.

Om någon kritik skall riktas mot ”Ebbe the movie” har den snarast att göra med dokumentärfilmens allmänna villkor i dag.

Detta är en extremt tevemässig film – baserad som den är på mängder av teveinslag, alla som vanligt berättade i halvbild eller typisk tevenärbild – och den kan därför inte bli annat än lite trist på en stor bioduk.
Om biograflansering i sig är en fördel för filmen är därför vanskligt att avgöra. Men det är också svårt att tro att det i detta fall på allvar skulle göra någon skillnad för dess spridning.

”Ebbe the movie” är en oerhört sevärd dokumentär som, med närmast gastkramande spänning och åtskilliga skratt, till tittarna lyckas förmedla ett stycke politisk samtidshistoria i all dess provocerande komplexitet.

Astrid Söderbergh Widding
är filmkritiker i Svenska Dagbladet
Hon gästrecenserar eftersom regissören Jane Magnusson även är filmkritiker i DN.