Ypperlig dokumentär. Närgången men ömsint bild
av Olle Ljungströms trasiga själ.
Vi är inte bortskämda med svenska rockdokumentärer. SVT:s serie ”Dom kallar oss artister” har bjudit på ett par fina vardagsporträtt men i det större formatet finns inte så mycket mer än ”Abba the movie”, ”Ebba the movie”, ”Så nära får ingen gå – ett år med Kent” och genrens mästerverk, Göran Olssons Leila K-skildring ”Fuck you very much”. Den senare filmen producerades av dokumentärbolaget Story som även ligger bakom Jacob Frösséns ”En film om Olle Ljungström”. Här ges också en närgången men ömsint bild av en trasig själ. ”Det är som om jag hamnat i någon form av helvete”, säger Olle Ljungström i andra scenen.
Olle Ljungström slog igenom som sångare i postpunkbandet Reeperbahn. Han lämnade musiken i några år, jobbade på reklambyrå, och återvände som soloartist på nittiotalet. Under de senaste åren har han drabbats av en lång rad åkommor (i filmen nämns blodförgiftning, ryggbesvär, tandvärk, ödem samt diabetes). Jacob Frössén följer Olle Ljungström från januari 2006 till augusti 2008. Under den tiden hinner den avdankade rockstjärnan ligga på sjukhus, semestra på Gotland, ställa ut konst, påbörja sitt sjunde album, göra ströspelningar och resonera med sig själv om musiken, döden och alkoholen. Gamla filmsnuttar av en ung, nästan overkligt, snygg Olle korsklipps med nytagna bilder där han sitter i sin lägenhet och ser ensam ut.
”Jag tror på mig själv som objekt”, säger Olle om att bli filmad och det är bara att instämma. Det går inte att slita blicken från honom. Med tunn, lakonisk röst häver han ur sig fler minnesvärda citat än de flesta rockartister hinner med under en hel karriär. Om att växa upp på en skärgårdsö: ”Jag hatade den där ön lika mycket som jag hatade pest, kolera och folkpartiet.” Om att åka på behandlingshem: ”Jag ska avlasta min kropp och bli … ett med naturen. Det är typiskt mig. Att förmultna.”
Jacob Frössén har tillbringat många timmar med sitt objekt. Hans journalistiska tålamod – och klippningen som hoppar i tid och rum utan att tappa tråden – gör detta till en ypperlig dokumentär.
Det enda som saknas är den klassiska scenen i filmen ”G” där Olle sjunger Velvet Undergrounds ”Venus in furs” medan en groupie slickar hans ridstövlar. Hitlåten ”Nåt för dom som väntar” glöms också bort på soundtracket, annars spelas de flesta sångerna. Förhoppningsvis kommer Frösséns film att skaka liv i den här döende dandyn och hans karriär.