”En förlorad värld” har ofta korats som tv-historiens bästa serie. Mycket saknas i filmversionen. Jane Magnusson rekommenderar ändå filmen, för nostalgikänslans skull.
Redan 1945 var ”En förlorad värld” en publikfavorit. Författaren Evelyn Waugh, själv omvänd katolik, troligtvis light bög och definitivt begeistrad av den brittiska eliten skrev sitt ”Brideshead revisited” som satir, kritik och underhållning. 1981 gjorde BBC en enastående tv-serie av Waughs epos med Jeremy Irons som Ryder och Anthony Andrew som Sebastian Flyte. Serien blev stilbildande för en stor del av min generation. Pratade man om vad som var rätt och fel kunde man hänvisa till Ryder & Flyte, se vad de hade på sig, drack, läste, sade, tyckte.
För mig var det alltid en smula fånigt att medelklassvenskar imponerades av Ryders osmakliga fjäskande för den brittiska överklassen. Och att den brittiska överklassens accessoarer kom att diktera definition av stil och klass för svenska sossar. Men stiliga var Irons och Andrews och tweed – kan det någonsin vara fel?
I filmversionens inledning kommer lyxkryssaren ”QEII” stävande över Atlanten. Det är sent 20-tal och ombord finns den berömde konstnären Charles Ryder (Matthew Goode). Han håller på att återvända från två års skissande och målande i Sydamerika och passar på att ha vernissage ombord. Ryders blonda, lite pratiga fru är överlycklig och lotsar celebra gäster runt bland verken. Inga dåliga dukar för att vara långfilmsrekvisita, men Ryder är någon annanstans. Smokingklädda, cigarrökande herrar diskuterar målningarna och briljerar, men Ryder hör ingenting. Han går omkring i en ostkupa ända till en mörk skönhet skymtar mellan smokingryggarna.
– Julia? undrar Ryder, och hon försvinner. Han följer henne genom fartygets smakfulla salar och korridorer, genom skenet av noga utvalda tidstypiska lampor, och fraset av ett mycket förmöget kostymförråd. Vi förstår att de rika ombord på båten är sanslöst rika och att det inte sparats några produktionspengar på att verkligen framställa dem som så. När Ryder äntligen når fram till Julia Mottram (Hayley Atwell) anar vi att de har ett förflutet.
Charles Ryder är en man utan nutid eller framtid. Han består enkom av sitt förflutna. Ett stort och oåterkalleligt förr som började samma dag han for som student till Oxford och lät sitt fönster ut mot gården stå öppet. En sen kväll stoppar en vacker ung man in huvudet och kräks på Ryders golv. Mannen i fråga är den stormrike, olycklige, redan alkoholiserade och mycket feminine Sebastian Flyte (Ben Whishaw).
Nästa dag anländer ursäkten – fler blommor än vid prinsessan Dianas begravning och mellan Ryder och Flyte uppstår en märklig och mycket nära vänskap. När Ryder tillbringar sommarferierna på Flytes familjegods övergår vänskapen till något djupare, mer komplicerat. Flyte har en förfärligt intressant familj: hans mor lady Marchmain (Emma Thompson) är superkatolsk och har ett större kontrollbehov än Madonna. Flytes frånvarande far lord Marchmain (Michael Gambon) har flytt fältet och bor utan några som helst religiösa betänkligheter i Venedig med sin älskarinna. Flytes storebror Bridey är en stel tönt och så har vi Julia, hon från lyxkryssaren. Som ung heter hon också Flyte men gifter sig med en gräslig amerikan och blir därför Mottram.
Det är modigt på gränsen till våghalsigt att göra en tvåtimmarsfilm av något som knappt gick att berätta på tv-seriens elva timmar. Regissören Jarrold får vara övertydlig i vassa sammanhang och helt hoppa över andra. Den smygande outtalade kärleken mellan Ryder och Sebastian Flyte som var så elektrisk i BBC-versionen försvinner helt. Ben Whishaws Flyte är en sådan fullblodsfjolla att det aldrig är fråga om vad han har i kikaren. Varför det går som det går för honom blir dock mer tydligt i Jarrolds berättelse. Vi får följa med till Venedig, träffa pappan, se gnistorna fara mellan Ryder och Sebastians syster Julia.
Alla som såg BBC:s serie måste naturligtvis se filmen. Bara det är ett skäl till att Waughs roman nu blivit film. Vilken potentiell publik. Alla andra bör se den också. Inte för handlingens skull, finns en sådan? Utan för att lära sig vad nostalgi betyder, vad längtan är, om det är någon idé att försöka ta sig ur sitt kast. Efter filmen hyr ni dvd-boxen och fördjupar er ordentligt.