Syskonbråk och dramatiska sjukbesked präglar firandet i en ”En julberättelse”. Inte mycket till julefrid, men en lysande skådespelarensemblen golvar Johan Croneman.
Faller man inte för den här ensemblen, så faller man aldrig. Jag vet inte när jag senast lade ögonen på ett sådant överdåd av kapabla, intressanta och spännande skådespelare.
Inte sällan ser man en eller två, eller kanske tre skådespelare göra bra ifrån sig i en och samma film, resten är vattenbärare och motläsare. ”Intressant casting” brukar vi säga när även smårollerna besatts av folk vi känner igen.
En så komplett och perfekt balanserad trupp som Arnaud Desplechins i ”En julberättelse” passerar bara några enstaka gånger per decennium. Catherine Deneuves Junon, den cancersjuka mamman som allt kretsar kring, spelar med en återhållsamhet som man inte sett maken till – hon är samtidigt, förstår man efter hand, fylld av rätt obehagliga överraskningar och sanningar.
Hela bilden får man aldrig. Hon bär på en passiv aggressivitet som inte bara går att härröra från hennes sjukdom.
Det är också mammans sjukdom som fått hela familjen att samlas till julfirande, många små och stora outlösta konflikter har länge legat och pyrt, mellan syskonen Elisabeth (Anne Consigny) och Henri (Mathieu Amalric) råder ett rent krigstillstånd.
Elisabeth har för flera år sedan räddat Henri från ekonomisk ruin och en fängelsedom – han är en genuin rucklare – och hennes enda krav var att hon aldrig någonsin mer skulle behöva träffa honom hemma. Deras julmöte är stendött, trots en hel del vanvettiga försök till uppgörelse.
Chiara Mastroianni spelar Junons svärdotter Sylvia, mellan Sylvia och Junon råder rätt frostiga förbindelser, ytterligare accentuerade, får man anta, av att Chiara Mastroiannis mamma i verkliga livet heter Catherine Deneuve – och att åtminstone halva Frankrike känner till att relationerna dem emellan är riktigt svala.
In från vänster kommer Henris flickvän Faunia (Emanuelle Devos), en betraktare som man aldrig får något riktigt grepp om, och hon försvinner snart lika snabbt som hon kom, men vilken underbart cool skådespelerska så länge man fick njuta av henne.
Det får gå för resten också, ett slags fransk intellektuell coolness man inte kan få nog av – efter 143 minuter känns det som om man bara fått prologen. Och det är väl också här som filmen har sina stora problem, starten är magnifik, höjden är perfekt, resan njutbar, men landningen?
Filmen tar liksom aldrig mark, och jag tror (utan att vara helt säker) att ”En julberättelse” hade mått bra av att landa någonstans. Vad var resans mål över huvud taget?
Men kanske är det så vi alla har det med våra familjejular: Vi påbörjar varje år något vi aldrig avslutar, och avslutar varje år något som vi skall påbörja nästa år. För att avsluta. Tror vi.