Vi träffar Rebecka Bloomwood, den hagalna shoppingtokan från Sophie ­Kinsellas moderna chic lit-klassiker, just när hon insett att tidningen Trädgårdsdags inte riktigt går ihop med hennes designerväskor och färgglada vippkjolar. Hon vill till varje pris få in en fot på mode­tidningen Alette, där Kristin Scott Thomas modedrottning härskar med snipig mun och en förfärlig fransk brytning. Men miss Bloomwood hamnar förstås någon helt annanstans, det vill säga ironiskt nog som krönikör på en tidskrift om privatekonomi. Om ni tänker att hon är kvinnan med tolv (12!) övertrasserade kreditkort och en galen inkasserare i hälarna förstår ni nog vart intrigen bär av.

Låter det hela lite bekant? ”Djävulen bär Prada”, som också utspelar sig i den glassiga magasinsvärlden på Manhattan, ligger nära till hands. Tyvärr utfaller inte jämförelsen direkt till ”Confessions ...” fördel. Isla Fischer är alldeles för Pollyanna-käck för att ha riktig stil, fantastiska Scott Thomas reduceras till ”jag-är-en-iskall-bitchig-kvinnliga-medie­chef”-parodi och det finns noll överraskningar i den tillrättalagda storyn. Men regissören P J Hogan, som gjorde helt underbara ”Muriels bröllop” på 90-talet, lyckas i alla fall göra komiska pärlor av enstaka scener, som till exempel när Rebecka går på möten hos ”Anonyma shoppare” eller lockas av den bokstavliga sirensången från märkesbutikerna på Madison Avenue.