Att följa människor, eller platser, över lång tid är en etablerad gren av den svenska dokumentärfilmen. Rainer Hartleb har till exempel hängt i Jordbro och sett betongförorten förändras under större delen av sitt yrkesliv. Mikael Wiström följer sedan mitten av 70-talet den peruanska familjen Barrientos som han tidigare dokumenterat i ”Den andra stranden” (1993) och ”Compadre” (2004).

Med ”Familia” är han och medregissören Alberto Herskovits tillbaka i Peru igen, denna gång som de klassiska flugorna på väggen. Mamma Naty och pappa Daniel har strävat på tillsammans i över trettio år. De har visserligen kommit bort från sopbergen och kartongskjulen men är fortfarande fattiga som kyrkråttor.

Två vuxna barn bor hemma och kan inte försörja sig något vidare.

Sladdisen Nata ska få det bättre bestämmer mamman.

Hon reser till Spanien för att jobba som hem­biträde, vilket får ödesdigra konsekvenser för familjen.

Till skillnad från de tidigare två filmerna i trilogin står Mikael Wiströms egna kval (lämna barn hemma, vara mycket rikare än sina intervjuoffer) inte i förgrunden längre, vilket knappast är någon förlust. Det faktum att familjens liv fortfarande är så påvert är deprimerande nog, om man ser på samhällsutvecklingen. Det är tydligt att familjen Barrientos känner sig trygga med kamerorna och vågar leva ut sitt liv i ”Familia”, vilket är filmens stora styrka – de är betydligt mer ogarderade och överraskande än det väl konventionella bildspråket.