En indiansk byflicka lyssnar till sin döende mors klagosånger om det våld och den terror hon utsatts för i sitt liv. Flickan försöker sjunga helande sånger tillbaka, men modern dör ändå. Fausta blir hänvisad till sina släktingar i en kåkstad utanför Lima.
Den skräck och ångest hon ärvt med modersmjölken gör henne dock gruvligt ensam mitt i myllret av människor. Hon lider av ”skrämda bröstvårtan”, suckar morbrodern när Fausta hamnar på sjukhus sedan hon på ett bisarrt sätt försökt skydda sig själv mot sexuella övergrepp.
När Fausta blir tjänsteflicka hos en rik kvinna kommer – hennes vackra sångröst till pass – och drömmarna om att få råd att föra moderns döda kropp tillbaka till hembyn väcks till liv.
Den spanskperuanska ”Faustas pärlor”, som vann Guldbjörnen på filmfestivalen i Berlin i vintras, bärs fram av skönt avskalade bilder och huvudrollsinnehavaren Magaly Soliers rena, starka ansikte.
Men det känns ändå inte riktigt som om regissören litar på sin starka historia och fascinerande bildspråk. Berättelsen om ett sargat folks kollektiva smärta exotiseras och Llosa garnerar dessvärre fattigdomen med – försvarliga doser magisk realism. Bisarra bröllopsbestyr och begravningen som hela tiden skjuts upp medan liket ligger kvar under sängen dag efter dag inger mer äckelkänslor än medkänslor. Och det var nog ändå inte riktigt meningen?