Den brittiska regissören Andrea Arnold älskar det fula mer än det vackra. Hon älskar det skaviga, det aviga, det omaka, det otrendiga. Hon har en särskild blick för skräpiga stadsgator, övergivna ödetomter och betongförorterna som Gud glömde och bara de sociala myndigheterna – i bästa fall – kommer ihåg.
Hennes världar är lite som Michael Hanekes. Inte direkt onda kanske, men renons på det mesta som stavas tolerans, respekt, medmänsklighet och solidaritet. Hon har Ken Loachs och de andra brittiska socialrealisternas känsla för klassfrågan. Men det som gör Andrea Arnold unik och helt outstanding just nu är energin i det fulsnygga bildberättandet, känslan för att skapa poetiska ögonblick i de mest oväntade stunder, attacken i skådespeleriet och det skarpa ögat för erotiken som drivkraft.
Hennes ”Red road” slog ned som en stillsamt detonerande bomb i filmvärlden för några år sedan: en tragedi om sorgearbete och besatthet i thrillerform som utspelar sig i ett osedvanligt smutsigt Glasgow. Ett kammarspel i offentliga miljöer där de allestädes närvarande övervakningskamerorna spelar en huvudroll. En så fruktansvärt bra debut brukar vara en förlamande mardröm för alla andragångsregissörer. Men Arnold lever upp till förväntningarna. Med råge.
I sin nya film ”Fish tank” är Arnold tematiskt delvis tillbaka i sin genombrottsfilm, den halvtimmeslånga ”Wasp” som gav henne en Oscar 2005. Den kretsar kring en alldeles för ung, ensamstående fyrabarnsmamma som drar runt med sin barnaskara, blir uppvaktad av ett gammal ragg och lämnar ungarna ensamma utanför en pub. Titeln syftar på en geting som i ett obevakat ögonblick kryper in i bebisens mun. Redan i den filmen odlade hon sin eget dramaturgiska signum som handlar om underliggande hot och dramatiska, helt oförutsäga vändpunkter.
I centrum för ”Fish tank” står 15-åriga Mia som relegerats av skolan, en ren naturkraft i stripigt hår, mjukiskläder, nylonryggsäck och outsinlig ström av svordomar i mungipan. En trasig, skitjobbig tjej som bara tycks någorlunda till freds när hon bryter sig in i en tom lägenhet och övar streetdance.
Mia är en brittisk Lisbeth Salander från Essex som inte tar något skit, som kanske inte direkt fajtas för sitt liv men väl för sin värdighet. Och för en skör dröm om ett annat liv. På hemmaplan finns en annan centralfigur, Mias ensamstående mamma, som fortfarande lider av tonåringens brist på impulskontroll och oförmåga till empati.
Först när mamman kommer hem med en ny kille, säkerhetsvakten Connor, slutar mor och dotter för ett tag att skrika till varandra. Connor med sin ömma blick, sitt oemotståndliga smajl och sitt oväntat generösa engagemang ger Mia en glimt av ett annat liv.
Ett familjeliv.
En fiskeutflykt där både hon och lillasystern följer med får barnet i henne på fall. Men Connors utstrålning väcker även andra, vuxnare känslor till liv. Fatala känslor.
Hoten, otryggheten, den skarpa doften av ren katastrof är ständigt närvarande i ”Fish tank”. Man håller sig alert, vågar inte slappna av en sekund. Det är rätt krävande men också givande. Inte ett ögonblick kan man förutse vad som ska hända och vilken riktning historien ska gå.
Den visuella stilen med handhållen kamera som rör sig nervöst och krampaktigt i de trånga inomhusmiljöerna gör sitt till för att man ska känna Mias klaustrofobi i en värld där det inte tycks finnas vare sig hopp eller harmoni.
Inte ens utomhus tycks det finnas några fria ytor. Mia dras gång på gång ut till utkanterna av höghusområdet där några hemlösa män håller en sjuk häst fängslad. Hon vill befria den, men inte ens där, under den stora himlen kan hon egentligen fly undan hoten.
Filmdebuterande Katie Jarvis, som aldrig agerat tidigare, äger ”Fish tank” från första rutan till den sista i rollen som Mia. Den mer rutinerade Michael Fassbender, grymt bra i den politiska ”Hunger” och skräckisen ”Eden Lake”, har precis den frimodigt slippriga intensitet som krävs för att sekondera Jarvis oskolade urkraft. Men även Kierston Wareing, som tidigare synts i Ken Loachs ”It’s a free world” gör ett hästjobb i rollen som blonderad tonårsmorsa från helvetet med trutiga silikonläppar och smutsig morgonrock.
Hårdheten i hela den här berättelsen är hjärtskärande, likaså Arnolds ömhet för de gestalter hon skapat men lyckligtvis aldrig helt lämnar i sticket. ”Fish tank” är tung, i all bemärkelser. Och det är menat som allra högsta beröm. Men samtidigt, paradoxalt nog, världens energikick.