”Män som hatar kvinnor”, den första filmen i Millenniumtrilogin, var till skillnad från de flesta svenska deckare inte patetisk. Inga orakade snutar i skinnjacka vrålade: ”Släpp pistolen för helvete” eller ”Det här är min utredning, det ska du ha jävligt klart för dig”. De mest spännande scenerna visade hur reportern Mikael Blomkvist ägnade sig åt grävande detektivarbete. Ensam i en stuga bläddrade han i dammiga mappar och zoomade in svartvita fotografier. Åskådaren sögs snabbt in i mysteriet.

Regissören Daniel Alfredson har beskrivit receptet för uppföljaren som ”mer action”. Dessvärre har han haft en snävare budget än Niels Arden Oplev som gjorde den förs­ta filmen. Del två och tre av Stieg Larssons trilogi skulle egentligen ha blivit tv-filmer men när ”Män som hatar kvinnor” lockade sex miljoner besökare bestämde man att även uppföljarna skulle gå på bio – trots att man inte satsat lika mycket på dem. Och ”Flickan som lekte med elden” känns till stora delar som en vanlig svennethriller, en sådan som du inte gillar men inte heller orkar stänga av när den visas i tv en söndagskväll.

Lisbeth Salander återvänder till Sverige efter att ha levt i Karibien på pengarna som hon kom över i förra filmen. Hennes öde sammanflätas ännu en gång med Mikael Blomkvists när hans tidning Millennium bestämmer sig för att publicera en artikel om trafficking. En ung journalist tänker hänga ut flera torskar. Men innan texten publiceras mördas han och på pistolen hittas Salanders fingeravtryck. Bara Blomkvist är övertygad om hennes oskuld och börjar i stället att jaga den mystiske gangstern Zala.

Manuset är klumpigt och osannolikt. Man får inte heller någon inblick i ämnet människohandel, vilket skulle kunna öka dramatiken, eller några fina biroller som i förra filmen (där Sven-Bertil Taube var utmärkt som sorgsen patriark och Gunnel Lindblom briljerade som hans iskalla svägerska). Skurkarna är larviga karikatyrer: ett par Ruskprick & Knorrhane-liknande mc-knuttar och en blond koloss som hämtad ur en James Bond-film (precis som Robert Carlyles terrorist i 007-filmen ”Världen räcker inte till” kan han inte känna smärta). Zala, som lyckligtvis inte syns förrän mot slutet, ser exakt ut som Robert Gustafssons husdjurskremerare i ”Fyra nyanser av brunt”.
Som om inte det vore ett tillräckligt absurt persongalleri dyker Paolo Roberto upp i en roll – som sig själv! Att Stieg Larsson skrev in honom i romanen övergår mitt förstånd. Blev Larsson lovad gratis cannelloni i resten av livet? Var han ett stort fan av ”Stockholmsnatt”? Eller var han bara helt tokig? Att se kungen av Kungsan gå en rond mot en anabola-pumpad Bondskurk (medan repliker som ”Snitta han då, Paolo” poppar upp ur ens undermedvetna) är visserligen skojigt, men totalförstör den olycksbådande stämningen.

Ofrivilligt komisk är även scenen där Lisbeth Salander torterar en torsk genom att sminka sig till mimare. Men för det mesta är den svartklädda, bisexuella hackaren en intressant hjältinna. Kontrasten mellan hennes psykopatiska brutalitet och Blomkvists tafatta stil ger berättelsen liv. Noomi Rapace ser så hård ut att man till och med köper att en liten emotös gör slarvsylta av jättekarlar.

Men inte ens hennes karisma, eller en generös dos flaterotik, kan rädda en så klichédrypande film. Halvvägs in i storyn blir Mikael Blomkvist naturligtvis uppläxad av en konstapel som säger: ”Det här är ett polisärende. Vi behöver inga privatspanare med vilda ­idéer.” Gäsp.

Historien hade behövt råare bilder från Stockholm, något i stil med den kalla betongen i Josef Fares ”Leo” eller Stefan Jarls ”Ett anständigt liv”. I stället visar man mysiga glimtar från Söders höjder (där de goda bor i Stieg Larssons böcker) och turistkäcka klipp från Sofo och Fjärilshuset. Visuellt känns det mer som en reklamfilm för Stieg Larsson-stadsvandringar än som en thriller. Mörkret och ondskan, som var ständigt närvarande i den första filmen, dränks i ett lattesörplande gemyt.